¤Sweeties Underliga Liv¤

Årets första inlägg, hallelujah... Jag brukar sammanfatta hur jag haft det de senaste året, men det tänker jag inte göra nu i alla fall. Årets början har varit bra, tills idag... Dels har det att göra med att jag måste sitta med mina räkningar som det aldrig går ihop med, plus att jag är sen med dem... Sen så läste jag igenom remissen skolpsykologen skickat till BUP angående min son då.


Det enda som talade emot Aspergers, det var att han hade sen språkutveckling, men så stod det inom parantes att det förekommer inte i andra journaler att han haft problem med språket.. Och det kan man lugnt säga, han var så tjatig som mindre, dagis minns honom också som den mest tjatigaste... Han var som en papegoja, skulle säga efter allt, och sen skulle han ha bekräftelse på att det var rätt... Sa man bara "ja", så fortsatte han att tjata tills man upprepade det man sagt och att han hade uttalat det rätt...


Diagnoserna ADHD och Aspergers är ju preliminära, hon har skrivit att hon vill att en djupare utredning om neuropsykiatriska sjukdomar ska göras av specialister. Det känns skönt.

Men när jag läste om hennes iakttagelser i klassrummet, hur han beter sig socialt... Jag vet ju allt detta, men det känns ändå så svårt att få det svart på vitt. Vissa tester hade hon inte kunnat utföra pga att han inte kan alfabetet. Hans perceptionsförmåga var bra, men arbetsminnet var riktigt dåligt. Det förklarar ju en hel del och hon förklarade även i remissen om hans svårigheter med att inhämta information, och att då göra de här instruktionerna blir ju i det närmaste omöjligt för han då han inte uppfattar vad som händer.


När hon iakttagit honom i klassrummet så hade han för det mesta tittat i bänken, även när fröken pratade. Alla barnen satt två och två och pratade med varandra, utan min grabb då, han satt ensam. Då de skulle hämta klossar för att bygga en sak, så kröp han tvärs över klassrummet och tillbaka medan de andra barnen bara gick.

Det stod ju även om vad jag och pappan pratat om i våran intervju med henne. Och när man läser det på pappret så känns det så hårt när hon skrivit att mamman säger att "det är precis som att han inte förstår det sociala samspelet, hade han varit vuxen så hade jag ju trott att han har social fobi".



Min son, min älskling, min ögonsten, en av de två finaste sakerna som finns i min värld, han jag skulle ge mitt liv för bara han slapp gå till skolan och jämt ha ont i magen. Han är så underbar och snäll på alla sätt och vis, generös... Han frågar jämt om man vill ha, även om han bara har en godis kvar.

Diagnoser förändrar ju ingenting, han är ju densamme även då, det finns egentligen bara positiva saker med det, och det är ju att vi kan hjälpa han på ett bättre sätt. För han förtjänar verkligen ett bra liv. Han förtjänar det bästa!

Du var min bästa vän, i många år. Redan innan jag kände dig så pratade du om självmord... Jag pratade med dina andra vänner och de viftade bort det och sa att det gör hon jämt. Men hon gör det aldrig...
Men, många år senare, så ringde hon aldrig tillbaka när jag ringt. Hon var väldigt kort. Jag trodde det berodde på att hon hittat en vegansida där hon var väldigt aktiv (på internet då). Jag gav henne tid, men sa att jag ville att hon skulle höra av sig när hon orkar och vill.

Strax efteråt så fick jag veta att du var död. Bara tabletterna som du svalde med alkohol hade dödat dig, ändå så skar du upp dina handleder och hoppade från bron.

Ända sen du var liten så hade du sagt till din mamma att du inte hör hemma här, att du felplacerats. Men du var deras enda barn!! Du trodde på det övernaturliga, och det har jag fått bevis på efteråt. Du tog ditt liv för att du inte klarade att se smärtan och plågan alla djur utsätts för av människan.

Vi fann nog varann som vänner just för den där felplacerades känslan. Har också känt så i hela mitt liv och min familj känns inte som "min". Det känns som jag hör hemma nån helt annanstans. Men jag vet att jag hör ihop med mina barn, och dem är på jorden, därför kan jag inte lämna av som du...

Jag vet att du inte fick gå den enkla vägen efter döden heller. Du behövde helas, men nu vet jag att du sen flera år är i ljuset. När jag känner som mest att döden är den enklaste vägen så känner jag din närvaro. Du skrämmer inte mig när du sätter din hand på min axel. Jag kan inte se dig med min fysiska syn. Men jag känner dig, och trots åren så känner jag igen dig.


Skriver det här, för det slog mig nu att det gått ett helt decennium sen jag såg dig sist. Du sa till mig så otroligt många gånger att i händelse av din död så skulle jag se till att de spelade November Rain med Guns n Roses, samt Under the bridge med Red hot chili peppers... Men jag gjorde inte det. Jag kände att din begravning skulle bli ett bra minne för din mamma, inte att behöva ta hand om mig. Kan tillägga att det var i November som hon gick vidare... Gillar "gick vidare" mer än dog, för det var bara kroppen som dog. Hennes själ och personlighet finns fortfarande.



Den förra begravningen jag var på, var en stallkamrats.... Hon var 25 år och väntade sitt första barn, hon hade bara 2 veckor kvar till förlossningen, då hon dog på samma sätt som hennes bror bara gjort några dagar ifrån hennes bror som dog ca ett år innan henne. Deras mamma förlorade båda sina barn inom 13 månader pga samma fel.

Jag frågade hur de skulle göra med bebisen, då sa hennes man att NN tycker inte om att vara ensam, så de har lagt bebisen i magen igen.

När kistans sänktes ner så fick jag PÅ, antagligen pga min klaustrofobi. Det var flera som fick ta hand om mig istället för att kunna se hennes begravning. Så ville jag inte att det skulle bli på min bästa väns begravning.

Men jag spelar låtarna och tänder ljus på din dag. Och även utan låtarna så är tankarna ofta hos dig. Nu när jag fastnar i den onda spiralen så åker jag till din grav, just för att känna känslan att mina barn inte ska behöva besöka mig på det här viset, så det är mycket i eget syfte. Jag ser dig ibland. Jag tycker mig se dig ibland. Bland folkmassor, i en bil när jag kör ute på vägarna...

När jag fick beskedet att det var självmord, så blev jag lättad. Det var din egen vilja. Det hade varit fruktansvärt om det var ett mord. Jag gick ner till stallet. Då hade boxlampan gått sönder. Jag sa till personalen som bytte. Den gick sönder om och om igen... Fyra gånger... Som hon vet är mitt lyckotal. Det var som att hon ville tala om att hon hade det bättre nu. Då när vi umgicks så skojade vi jämt, och hon sa alltid att om jag dör så kommer jag och spökar för dig...  I lampan... Hon har inte gjort det sen den gången. Men jag känner som sagt hennes närvaro här när jag är som svagast. Så hon finns för mig fortfarande. Men det känns så fel att hon avslutade sitt liv när hon bara var 20 år.

Men jag vet att du har det bra nu, och jag besöker som sagt din grav fortfarande och även din kusins. Jag ställer ordning och sätter ut mer blommor. Du kommer aldrig bli bortglömd.

Under the bridge speglar verkligen ditt tankesätt, så jag lägger in den också. För min egen skull. För att jag lätt ska kunna gå tillbaka och minnas.

Det var ju under bron som hon dog, jag funderar ofta över innebörden i låten om det hände henne någonting som hon inte kunde prata med nån om. Jag trodde vi var bästa vänner och att jag visste allt om henne. Men tänk så lite jag visste...

Och till er som läst er ner hit. Även om era vänner pratar om självmord, så ska ni inte tänka "de som pratar om dem är inte dem som begår dem" för även om det bara skulle stanna vid prat, så är det ju ändå ett stort rop på hjälp. Man pratar inte om självmord om man är frisk, även om det är på fyllan...

Vad fan tänker hon med?



Det är något jag har ifrågasatt en längre tid utan att få ett bra svar. Innan min mamma kom in i bilden så var hon "sååå" med mig hur man nu ska förklara det. Men efter att mamma stampa in på ett besök och tyckte jag åt på tok för mkt benso etc och att jag borde pröva att vara utan mediciner så vände hon kappan efter vinden totalt.

Det var där mitt förtroende för henne brast.

Det har varit mycket nu det senaste som gjort att jag har irriterat mig fruktansvärt mycket på henne. Har spytt galla om henne till en av mina SK. Men vad hjälper det?

Förra veckan ringde jag och sa att pga omständigheterna med Voxra'n så har jag tagit två vid behov Xanor för mycket, så jag undrar om hon kan ändra uttagsintervallet två dagar.

Kunde hon det? Nej... Hon tyckte allt att jag kan vänta till på onsdag. Men hallåååååååååå.... Det är inte det att jag tror att jag kommer bli tvungen att använda dem, de är min krycka, nåt jag måste ha hemma, annars har jag ångest över det. Men jag tänkte skitsamma... Blir det jobbigt så kan jag ju inte få någon sämre läkare på psykakuten.

Men droppen var när min SK nu sa att de tagit bort Voxra från min apodos... Jag menade på att det är inte HON som ska bestämma när jag ska sätta ut mediciner. Sånt ska ALLTID ske i samråd med patienten. Jag kanske inte har lust att vara sängliggandes och självmordsbenägen när mina barn är här???



Och det kanske var så att det behövs ett komplement till denna medicineringen? Fan vad jag hatar henne just nu. Skulle tryckt upp henne mot väggen om hon fanns här nu. Vem fan tror hon att hon är? Hålla på att bestämma över patienters liv sådär??

Hon har inte ens själv frågat mig HUR jag mår på Voxra'n... Det har ju faktiskt blivit bättre sen vi sänkte till 150 mg.

Och när man sätter ut nånting, så ska man väl diskutera eventuell annan medicinering?
Jag ska klampa in på hennes kontor nästa vecka.... Bara synd att det är en låst rätt hög grind, och jag är väl inte så vig  tyvärr...

I annat fall så kommer hon få ett brev. Jag ska även höra med nån annan läkare om man får lov att göra så. Och jag kommer nu byta läkare, för nu är jag så löjligt trött på henne så att är det nåt mer som händer, som hon är involverad i... Ja, då är en käftsmäll inte långt borta. Jävla människa... Återigen, vem tror hon att hon är? Det kanske är hon som är bipolär och inte jag???? För hon måste tro att hon är Gud när hon sitter där och plockar bort OCH sätter in i smyg.

I våras tyckte hon ju att jag verkade manisk, då satte hon extra lugnande vilket jag inte märkte eftersom jag bara tömde apodospåsarna och svalde, i två veckor gick jag och kände mig som... ni vet när man får en nickokick? Så kändes det i kroppen hela tiden, och att känna så i två veckor är inte mysigt.

Efter de här två veckorna så var det JAG själv som upptäckte detta och tog genast bort den extra medicinen, då blev jag som vanligt igen. Nån vecka efter det så kom ett brev från henne där hon skriver att hon höjt den och den medicinen pga början på maniskt skov....

Tänker skriva om det här till verksamhetschefen. Inte för att jag kräver nån förändring på allmän psyk, för dit går jag inte igen. Det tar en stund ner till Göteborg, men det får det vara värt. För nån mer kontakt med henne kan jag inte ha.

 

 

Tjohoooo! Kan inte tro på verkligheten, efter tio månader med ökentorka så har jag nu fått tillbaka mina orgasmer... Multipla kan jag tillägga ifall jag kan få någon avundsjuk hehee... Men ni fattar väl att jag är överlycklig? Jag trodde väl aldrig att det skulle komma tillbaka. Jag har sänkt medicineringen just pga detta, men det var längesen jag började sänka och det har inte funkat förrän... Igår kväll.

 

D vet ingenting om det... än... Jag tror jag får ta den där duschen jag har pratat om så länge nu, innan haha.... Ingen risk att jag får nobben av den kåtbocken ändå, men för sin egen känsla kan det vara skönt att känna sig ren. Men allt är spänt mellan mig och D... Jag har väl i stort sätt messat honom att jag inte längre ser någon anledning till att vi ska fortsätta, jag bad han ge mig en enda anledning... Fick bara ett svar, "ska fixa pengar"...

Men, jag tror vi kommer repa oss, och om vi nu kan ge varann lite mer ömhet och sex, så kommer det nog kännas mer som ett "riktigt" förhållande. Så många gånger de här tio månaderna som jag ställt upp pliktmässigt, visst har det vart väldigt skönt, men att få se honom komma i mål gång på gång, och jag då som inte kunnat, inte ens på "egen hand"... Det är Lyrica'n som gjort att det inte har funkat. Jävla skittablett!!

 

 

 

 

 

 

Brutna relationer, är det ingen som bryr sig om vad den andre vill? Om jag mår dåligt av att ha nån kontakt med mina syskon och har mina skäl till det. Räcker inte det. Min mamma vill självklart veta vad skälen till det är... Men det är ingenting jag kommer avslöja till någon som inte har ett yrke där det är stark sekretess som råder.

Jag avskyr min bror så nåt fruktansvärt. Tyvärr kan väl säga så tänker jag på honom när jag hör denna låten

 

Jag lyssnar mycket på den nu, hah - Det är därför du är så deprimerad nu tänker ni? Lyssna på såna låtar... Herrejisses.... Men njet, det är inte därför jag är deprimerad. Jag är deprimerad för att jag aldrig verkar få må bra mer än ett kort endaste litet tag. Jag har nu i flera nätter legat och tänkt på ursäkter till att dö, ja alltså godkända ursäkter så inte barnen någonsin klandrar sig, de är ju de som lyser upp mitt liv för fan!

 

Mina systrar sms:ade mig dagen före julafton och på julafton. Jag skickade tillbaka och fråga vem det var eftersom min kontaktlista är raderad. Då var det min "stora" storasyster. Skrev kallt tillbaka "Du har skrivit till fel person, jag har inga syskon." Då skrev hennes man till mig ett mess som jag inte besvarade. Jag höll på att skriva ett mess som ligger i mitt utkast nu, men jag ville inte göra henne för ledsen när det trots ändå är jul. På julafton då skickade den andre systern, hon skrev bara lite lätt att hon hoppades att vi kunde börja höras lite igen.. Och NEJ, det kan vi inte göra ville jag skicka tillbaka, men eftersom det var julafton och allt så struntade jag i att besvara sms:et. Det hade bara blivit väldigt elakt.

 

Kan tillägga att min pappa och jag nu officiellt brutit kontakten. Han vägrar ringa mig, och det är väl från honom jag fått min envishet ifrån för jag tänker då fan inte ringa han... Inte ens om nån lovade mig 10000 kr rätt ner i fickan. Bara det han trodde om mig... Fan förstår mig inte på han för fem öre, men han super väl igen och då är det inte så lätt att komma överens heller. Fuck him, I don't give a fuck...

Har läst nu i flera artiklar där nån hastigt ryckts bort ur livet, att de anhöriga inte pratade mer om hur man vill ha det efter sin död. Om man vill kremeras eller inte etc... Jag har beslutat mig för att skriva ett sånt brev, för jag har ju planerat min begravning sen -06, så det är ju bara att skriva ner och printa ut, men lämna till en vän, inte till en familjemedlem. De skulle aldrig förstå det.

 

Jag har sagt till min mamma flera gånger att om jag dör och det finns organ att ta, så vill jag donera dem. Men hon har sagt att dels vill hon inte tala om det, dels så tror hon inte att hon kommer kunna uppfylla den önskan. Jag anmälde då mig själv, att jag vill donera i händelse av min död, men då sa de att om min närmaste anhörige eller anhöriga motsätter sig det, så tar de inte organen... WTF?!! Det är ju mina organ eller? Även om jag är död. Jag tror inte det finns nåt annat än min själ som jag behöver ta med mig när jag dör... Så varför inte då ge nån annan kanske chansen att leva ett par år extra med exempelvis mitt hjärta eller mina njurar.

 

Det är en sjuk värld vi lever i. De som inte vill donera... Tänker de samma sak om de själva skulle behöva en transplantation? Neh, tror inte det. För när man väl ligger inför dödens faktum så tror jag, att även om man så tidigare hela livet varit självmordsbenägen, så vill man kämpa på och överleva till alla odds.

 

Känner mig som en switch i huvudet nu, från ämne till ämne... Igår kväll var första gången jag var utomhus på fyra dagar. Jag har gömt mig från omvärlden, sov bort julafton och gått här hemma med alla persienner nerdragna. Chockad jag blev när jag såg hur mycket snö det var. Tänkte rida men när jag såg att det var en som red ett sto därinne i manegen så kände jag att jag orkar inte med det idag... Han har ju fortfarande plenty hingsthormoner kvar...

 

Ska åka och handla julklappar till barnen idag. Hoppas jag hittar nåt fint, som de önskar sig. Frågan är om jag ska åka själv eller om D ska följa med. Vi bråkade igår, eller snarare jag freakade ur på honom. När det kommer till pengar, ansvar etc så är han som en liten barnunge, och det i kombinationen att vi har svårt att kommunicera gör det outhärligt emellanåt. Men han är en fin kille, ett hjärta av guld. Men ibland räcker inte det... Då jag är deprimerad så är jag heller inte i kontakt med mina känslor...

 

Känner ingen kärlek till nån förutom mina barn. Önskar så att få vara "frisk" bara ett litet tag så jag vet om jag verkligen älskar D eller inte. Jag tror jag älskar honom. Men hur kommer man veta här i livet då man faller in i såna perioder hela tiden. Kan inte vara ett roligt liv för han heller... "Jaha,, nu har hon långärmat, då har hon alltså skurit sig, undra hur många tabletter hon tagit nu, lever hon? Kommer hon göra nåt dumt nu när hon är ute? Kommer hon prata med mig idag eller kommer hon låtsas som att hon inte ser mig som vanligt?" Kan inte fatta att det här verkligen är det han vill.

 

Jag blev faktiskt rörd på julafton då jag pratade med barnen, då sa min son, "du, glöm inte hälsa Daniel", märks att barnen helt accepterat honom nu. Önskar bara att det blir ordning och reda på allt. För nu känns allt upp o ner på, och då blir jag om möjligt ännu snurrigare... GAH!

Ska bli mysigt att få hit barnen, plus att de är lediga hela veckan och allt. Samtidigt är jag livrädd då jag har det helknas med sömnen nu. Tänk om jag somnar på dagen...  Men, får försöka tänka positivt.. För jag vill definitivt ha hit dem och jag hoppas snön ligger kvar då så ska vi åka massa pulka och snowracer. Haha, tänker på förra vintern... Jag åkte snowracern och när jag kommer i världens fart nedför en jättebacke så ser jag att det är ett stort hopp, jag flög av STORT, jag och snowracern gick skilda vägar kan man säga haha... Men gud vad jag skrattade, ni vet sådär hjärtligt, så tårarna sprutar och man bara ligger ned på backen och inte kan resa sig för att man skrattar så kraftigt. Jag skulle verkligen behöva ett sånt skratt igen. Jo, jag fick ont och blåmärken, men det tar jag gärna för ett sånt skratt.

Da Question, ska jag duscha idag eller inte? Hade vi webcammat så hade ni sagt "Defintivt", men läkaren sa att jag skulle strunta i att duscha i ett par dagar... Problemet är bara att jag hade struntat i det några "dagar" innan det hände med handen också... Äh jag måste nog det... Annars kommer folk fly ifrån affärerna när jag kommer in, fast det är ju i och för sig något positivt.... Slipper jag massa knöande folk...

 

Jao... Ända sen jag köpte min häst i maj i år så har jag gjort ett antal besök där. Ett lillfinger har gått sönder, bäckenet nästan mosat (massa sprickor), sen råkade jag ju skära lite för djupt i armen så då trodde de att jag skärt sönder en sena så då var man där igen.

Pratade med mamma i telefon, jag berättade att mina fingrar har svullnat upp till dubbel storlek och att det var så svullet på ovansidan så man inte såg knogarna. Hon vet hur jag är... Jag går till läkaren när jag är döende, eller har sån smärta så jag inte står ut. Men jag tänkte jaja... Jag gick till vanliga vårdcentralen. "Det ser inte bra ut" mumlar den gamle läkaren (han är 80 år men vill inte gå i pension!!!) Han skickade mig till Ortopedakuten med ett kuvert med en remiss i. Jag frågade då om jag kommer behöva vänta, och han sa nej, inte när du har remissen.

När jag kommer dit så är det den vanliga tykna jävla sköterskan som tar emot. "Men varför skulle du få gå före i kön? Det låter ju helt konstigt? Tänker du inte på de som suttit och väntat här i flera timmar?"


Och JO det gör jag, men jag har själv legat i deras soffor halva dygn för att få hjälp. Nu frågade jag specifikt om hur lång tid det max skulle ta, och när han säger så, så går jag efter det. Sa till henne "Min läkare sa att en läkare skulle titta direkt på detta, om det inte kommit nån och hämtat mig inom en timma så går jag härifrån, och om det då visar sig bli allvarligt med vad det än är med handen, så får du stå som ansvarig för det." Sen vände jag på klacken och gick mot kaffeautomaten.

Hann nätt och jämnt dricka upp det innan de hämtade in mig, wow, äntligen får man träffa trevliga människor. Och ja... Det såg inte bra ut. Hon pillade upp ett hål i fingret med en nål så att allt var kunde rinna ut (utan bedövning, hon såg nog att jag är en självskadare haha) Ont som faen gjorde det, men det var så skönt efteråt då det inte spände i fingrarna så längre. Fick penicillin, två tabletter tre gånger om dagen i tio dagar... FUCK!! Ni vet att det är över nyår va? Alltså min BARNLEDIGA nyår!

Nu har jag ett jäkla omslag på handen, ser värre ut än vad det är, folk tror väl jag har råkat krossa handen eller nåt. Jag vet inte om det är pga inflammationen eller förkylningen som jag har feber. Känner mig matt, och samtidigt så hostar jag och snorar. Blir nog att stanna hemma i morgon. Jag hoppas dock att D ändå åker iväg. Ibland kan det vara skönt att få vara ensam, även om det är på självaste julaftonen... Jag kommer inte få några julklappar ändå... Har tydligen inte vart snäll.



Och angående det jag bloggat om tidigare, det här med min pappa... Jag pratade med min farbror igår och där fick jag det svart på vitt vad min pappa tänker och tror om mig. Så jag sa till han att du kan be han dra åt helvete, och vad gäller hans barnbarn... Så behöver han inte tänka på att skicka födelsedagspengar eller julklappar. De vet knappt vem han är ändå eftersom den jävla latmasken knappt kan flytta sig från soffan.

Jahopp, på tre månader eller vad det nu är, så har jag då alltså brytit kontakten med tre syskon samt min pappa. Men, jag har vänner, som betyder mer för mig än vad de nånsin har gjort.

Så, här sitter jag med min bandagerade hand... Kan i vanlig ordning inte sova... Jag skulle lägga in mig på psyk var det ja?! Men eh... De har kopplat in LAN:et nu så nu har jag fiber bredband 100 mb samt en massa nya kanaler på tv. Sen tänker jag att det nog är hemskt kallt på avdelningen nu, samt att min astma ALLTID förvärras när jag är där och jag har redan problem med astman nu när jag är förkyld... Jag tar ett steg i taget så får vi se vart jag hamnar...

Ja ni, eller du. Jag var så glad när jag fick sova över 4 h häromnatten. Nu har det reducerats åter till två timmar. Igår drack jag mig riktigt full, i hopp om att få sova gott. Gick och lade mig halv tre, vaknade halv fem. Shit alltså, hur länge klarar man det här? Jag har ju halverat medicindosen!

I morgon åker mina barn till sin pappa, då är det fritt fram att skära sig igen. Men, jag funderar på att ringa psyk och få lägga in mig. Så får de själva se... Hur det är.

Kommer sakna mina barn nu över julen och allt. Det blir ju ingen riktig jul då :( Men vi är bjudna till D's föräldrar, sen blir det väl utgång i Göteborg. Får se om nåt är öppet bara, och om det finns några fler ute...

Känner hat, eller avundsjuka, mot alla andra som sover som små grisar... D ligger och riktigt stönar nästan över hur gott han sover. Jag ligger och blir bara mer och mer arg. Sätta mig framför datorn vill jag inte heller. I alla fall inte när jag har barnen. För jag tänker att så länge jag ligger i sängen så får ju i alla fall kroppen vila även om hjärnan inte slipper undan.

Började läsa Lucinda Bassets bok "Befriad från ångest" igår. Väldigt bra, men jag vet ju inte om min ångest är relaterad till min bipolära sjukdom. Är den det, så är det inget man kan "öva" bort. Visst kan man få ett bättre tänk. Men ångesten sitter i generna och går inte att få bort.

Jag hoppas dock att det är min generaliserade ångestsyndrom som gör att jag analyserar allt hela tiden och  har katastroftänk. Så jag ska försöka med den här boken! Hon skriver riktigt bra! Till exempel att människor som har väldigt mycket ångest är oftast väldigt intelligenta, över genomsnittet. Och...  Det är vad folk säger till mig, "Men du som är så jävla intelligent, varför går du hemma?" Vad ska jag säga? Sanningen? Att jag klarar inte av att bestämma tider för då får jag så mycket ångest. Jag kan aldrig säga med säkerhet att jag faktiskt kommer. För gör jag det så har jag ångest i flera månader innan.

Jag klarar inte att samarbeta speciellt bra. Och jag tror inte det finns nåt jobb där man kan komma och gå som man vill. Jag har försökt sätta press på mig, men det funkar bara inte!! I ett av omdömena till FK så står det bl a extremt hög stressnivå, och det är tyvärr sant. Men vem vet? För att vara lite positiv för en gångs skull så kanske den här boken faktiskt fungerar. Det kanske blir lite bättre i alla fall, och lite är bättre än inget!




Mina underbara barn! De har varit så goa och förstående och ja... helt fantastiska. Jag har berättat för dem att jag inte sover på nätterna, utan att jag inte kan sova, jag kan bara sova två timmar och att det är väldigt lite. Därför orkar mamma inte så mycket. Jag vill att de ska veta varför jag är trött istället för att de ska gå och fundera över varför mamma kanske inte är som vanligt, instängda tankar föder ångest.



Men igår kväll så blev jag glatt förvånad. Jag vet inte om jag bloggat om det innan, men min son har ju fått en diagnos, men ska utredas för fler. Han har ADHD med autistiska drag mot Aspergers. Och han som aldrig vill göra annat än se på TV eller leka med "småleksaker" (som han kallar det), frågade igår om jag ville spela Fia med knuff med honom. Han som aldrig brukar orka sitta ens fem minuter när vi spelade, satt hela tiden jättefokuserad och D och lillasyster var med också (men denna gången tröttnade lillasyster). Vi spelade det flera gånger. Sen spelade vi kort, vi spelade "skitgubbe" och där fick jag ju lära dem då. Men det är bra med kortspel och vanliga spel. Sonen behöver ju lära sig siffror och att räkna och detta är ju ett väldigt roligt sätt att göra det på!

När de lagt sig, så tog jag och D ett parti med Fia med knuff. Det blev total utklassning, när jag gick ut med fyra pjäser hade D tre stycken kvar!! Hehehe....

Btw, det är inget problem med min mobil som jag har skickat in tre ggr än så länge, helt otroligt! Fast sist så tog det en vecka innan problemen "uppenbarade" sig.

Nu ska jag laga middag. Sen ska hästen få lite omvårdnad. Barnen ska duschas och allt det där. Packa ner deras saker :( .... But but...

Jag ska inte klaga... Tänker på Elin Nordegren, jag hoppas verkligen hon får de krav hon har ställt! Absolut så ska han ha sin umgängesrätt med barnen. Men pga deras ändrade relation och att de inte kommer träffas så ofta (Tiger och Elin) så tycker jag det är självklart att hon ska ha vårdnaden så att hon slipper kontakta den jävla grisen varje gång det är nåt som rör barnen. Så, nu fick jag det sagt också!

Äntligen kan jag skriva det där... Icke-negativa inlägget som jag så länge velat skriva. Kommer nog bli gott och blandat, men just nu kan jag tala om att jag sovit 4½ h utan att ta till sprit eller tabletter utöver mina vanliga sömntabletter.

Känns underbart, känner mig pigg och utvilad. Tänkte gå till hästen tidigt idag så jag hinner slappa lite innan jag ska hämta barnen. Idag är det ju fredagsmys som gäller!! Så det blir väl att hyra film och äta lite godis. Får pengarna idag också, wiieeeeeee vilken lyckodag va? Allt bra händer på samma dag. Men jag ska inte säga för mycket än. Kl är ju nu bara snart halv sex.



Och, kan ni tänka er? Nunnan (jag) som jag trodde gått i celibat för evigt myste minsann på med D igår. Han lurade mig, jag sa att jag inte ville ha sex, men han fortsatte... Och eftersom det var skönt så lät jag han fortsätta. Är det våldtäkt då? När jag sa nej och allt och han inte slutade? Hehe skämtar bara... Han är underbar min D. Det är så synd att jag har den här jävla beteendestörningen som gör att jag inte alltid är i kontakt med mina känslor. Men gudarna ska veta att jag faktiskt älskar den här mannen.

Funderar på att smita till stallet och hinna före personalen och fodra hehe... Barnen ska ju till skolan, men de åker ju med D när han ska till jobbet. Men så tänker jag att det är säkert jättekallt där...

För er som sitter med intresseblocket så kan jag också meddela att saffrangifflarna jag köpte igår fortfarande fanns kvar när jag vaknade vid halv fyra! Så det blev en halvliter apelsinsaft, och de underbara gifflarna. Jag åt upp allihop. Så det så!

Idag ska jag bara ta hälften av dosen på Voxra'n också. Om inte det hjälper under helgen så läggs jag antagligen in på måndag. Jag har inget emot att ligga på en låst avdelning under julveckan. Barnen ska ju ändå vara hos sin pappa och så...

Nu är snart första koppen snabbkaffe uppdrucken. (För intresseklubben igen).

En låt... Som jag lyssnar på väldigt mycket nu, är Changes Med Ozzy och Kelly Osbourne.
http://www.youtube.com/watch?v=A6i1ywioIm0

Jag får ju lägga in länkar eftersom ingen nånsin tipsar mig om hur jag får in ett youtubeklipp ;)

Men, den känns lite passande med tanke på min pappa. Vet inte om jag fick med det i den förra bloggen. Men julkortena kom ju. Han hade bara skickat till mina barn. Han skickar alltid annars tre stycken, ett till mig med.
När Ozzy sjunger "I wish I could go back, and change the years", så undrar jag om min pappa någonsin har tänkt så. Jag är hans enda dotter, men vi har aldrig haft den "familjära" kontakten. Så som Ozzy och Kelly håller på i videon, jag kan inte minnas ett enda sånt minne från min pappa.

Det jag känner är, att oavsett vad jag tycker om barnens pappa. Att han brister i rutiner och regler etc, så visar han dem alltid kärlek. Han pussar dem och kramar dem, ofta. Det är jag glad för. För det starkaste bandet man kan ha till en människa är kärlek, om det så gäller sin mamma eller en vän. Så som det ser ut idag efter att jag raderat bort mina syskon i mitt huvud etc, så har jag istället en annan familj. Jag har mina vänner. De finns alltid där för mig. Ringer alltid tillbaka, och om ni, mina syskon läser det här så tänker ni "men vi har ju faktiskt våra liv också", det har jag hört allt för ofta. Men två utav mina absolut bästa vänner är ensamstående. Den ena vännen har två barn ensam, är bara 24 år. Hon jobbar timmar, tar allt, hon är inte den som "snyltar" på soc... Utan hon försöker verkligen, jämt. På detta har hon ju sitt ex som verkligen gör allt för att hon ska tycka synd om honom och ta hand om honom till han gång på gång flippar ur och vill ha tillbaka sitt "gamla" liv. Jag hoppas verkligen hon får en underbar man den dagen hon känner sig redo för det. För det är hon verkligen värd.


Trots att hon jobbar, tar hand om två barn varav det ena är i en fas av protest kan man väl säga pga avsaknaden av sin far, städar o håller fint hemma. Lagar alltid bra mat till sina barn... Trots detta, så hinner hon prata i telefon... Ibland så är hon på språng, då snackar vi i mobilen, annars så pratar vi vanligt. Jag önskar att hon bodde här, på denna gården :) Då hade jag kunnat tänka mig att bo kvar.

Men ändå, kontentan av det hela. Om man verkligen bryr sig och vill ha kontakt. Så går det.... Även om man har jobb, barn och eget hem och liv att ta hand om.

Som faktiskt den här vännen säger; så väljer man inte sin släkt. Och blod är kanske tjockare än vatten, men vatten rinner lättare.

Hmm, nu är klockan snart 05:53, funderar på om jag ska dra mig ner mot stallet :) Så har man det gjort så man kan mysa sen :)



Hoppas eran fredag börjar lika bra som min!

Jag tänkte som så här, att om jag bloggar på kvällen i morgon istället (läs;idag) så kanske det blir ett lite positivare blogginlägg. Tanken var ju god kan jag säga, verkligheten en annan. Idag har jag fått mig en rejäl reminder om hur otroligt mycket ångest man kan ha. Så mycket ångest som jag haft de gånger jag varit inlagd på slutenpsyk i veckor. Känner mig rasande, ursinnig... Över att inget går som jag vill. För att inte skälla på barnen så fick jag ta en Xanor så jag lugnade ner mig lite. Känns så jävla trist att inte kunna skratta och busa med dem. Men just nu vill jag bara vara ifred. Jag är så rädd att de ska märka att det börjar gå utför igen.

Idag vaknade jag 15:15... Pga att jag vart vaken hela natten. Och så sover jag ända till eftermiddagen.... Grrr... Hann ju bara svepa en kopp kaffe snabbt och sen iväg och hämta barnen, in med barnen till ICA (och det är katastrof, särskilt när man är nyvaken), sen hem och laga middag snabbt för tösen skulle ha ridavslutning på ridskolan idag. Och då måste man ju komma... Men det kändes som att jag hade världens hangover. Försökte med Bamyl, men huvudvärken gav inte med sig. Kallt som fan var det ute med och när vi kom hem så tyckte jag det lukta konstigt... Vi gick in i köket och ja just det ja!! Fan, vi tände ju adventsljusen till middagen... Hade vi kommit hem en timme senare så hade vi i alla fall inte haft nåt kök kvar.

Typiskt mig. Det är därför jag aldrig tänder ljus. Killar kallar mig oromantisk. Men jag vet att jag är så jävla glömsk. Och nu har jag ytterligare bevis för det. Det var för att barnen bad mig som jag gav med mig.

Nu då? Barnen sover, antagligen D också... Orkar inte vända mig om och kolla. Är så trött, men vet att om jag lägger mig nu så vaknar jag antagligen vid 1 igen... Så jag tänkte för att vända tillbaka dygnet så ska jag svepa några groggar så jag sover i natt. Då kan jag ta min morgonmedicin i morrn med, det kunde jag ju inte göra idag när halva dagen redan gått. Fan vad jag hatar allt. Nu när det är så slirigt i snön... Så attans att vi har antispinn system på bilen och att jag inte vet hur man stänger av det. Skulle vilja (om det fanns en garanti för att andra inte skadades) bara få köra en helvetesväg och dra på som fan. Inte veta om jag kommer runt nästa kurva...

Behöver jag nämna att jag överväger att lägga in mig? Ska prata med min SSK som jag pratar med i morgon, se vad hon tycker och tänker. Önskar att jag för en gångs skull hade nåt positivt att skriva om... Life's a bitch...

När ingen vet, så är det smärta i allra högsta grad. Jag trodde att det skulle bli bättre nu... Nu när jag fick mina barn igår. Men misslyckandet kom direkt. Jag somnade 18:30... Pga mina sömnproblem så hade jag gått upp 03:30, såvisst, det kanske inte var så konstigt att jag blev så himla trött. Men... Det enda jag vill är att få ha kraft och ork när dem är här. Sen om jag rasar ihop veckan efter när de är hos sin pappa... Det gör inget.

Det känns jobbigt, jag har aldrig varit den personen som ringt till vänner eller familj och gråtit. Jag gråter när jag kör bil (trafikvarning), där är det isolerat och jag vet att ingen varken hör eller ser mig. Sist jag grät inför en människa och verkligen berättade det som fanns i hjärtat var sist jag var på slutenpsyk, då efter att jag gjorde det brutala snittet i armen.

Det var en i personalen där, han har funnits där sen jag började "besöka" stället. Istället för att ge sig när jag snabbt svarade "Det är bra", när han frågade hur jag mådde, så satte han sig vid min säng. Han såg att jag satt och bloggade. Han frågade om han fick läsa lite. Han läste, det kändes inte så obehagligt, det är värre om man berättar muntligt, för då sluter jag mig oftast som en sten och förblir ogenomtränglig.

När han läst klart så började han ställa frågor, och han hade de bästa svaren själv. Han berättade hur han skulle se på mina problem om han var i min situation, men inte sjuk. Lager efter lager skalades av och till slut så kom gråten, jag grät och kände inte att det fanns nåt pinsamt i det, inte där och då.

Jag fattar inte, jag har ALLT i stort sett. En underbar sambo, två fina underbara barn, en bra relation till deras pappa. En mamma som ställer upp till 120 %, en egen häst... Allt jag kan önska mig, ändå är jag inte lycklig.

De säger att tabletter inte kan göra allt, man måste minsann försöka själv också!!! Men vad fan är det jag gör då? Skiter jag i mina barn? Struntar jag i min häst? Försöker jag få relationen till min mamma och sambo att gå åt helvete? Svar; NEJ på alla frågor. Jag försöker visst, hela tiden. Jag älskar mina vänner, men just nu orkar jag bara inte ha någon större kontakt med dem.

Är det som i Lars Winnerbäcks text "Av ingen frö"?

Kan någon ge vad du ska ha
Vill någon se vad du har sett
Kan du nånsin hitta rätt
och få tillbaka det du gett

Du har sett drömmar rasa ner
och du vet hur munnar ler
Dom älskar gärna det dom ser
men dom skräms bort om det finns mer

Men du är van vid folks manér
och från din vagga till din grav
är du den vilsna världens slav
du är en tår i svarta hav

Jag är tåren, känner mig så totalt vilsen här.
Förstår inte vad det är som andra ser som är så bra, eller roligt?

Jag känner mig lycklig ihop med mina barn, när jag mår bra. När jag inte mår bra så mår jag ändå bättre med dem än utan dem. Undrar bara om det finns nåt slut på det här. Det här är sjukt, ni förstår inte nånting.
Det finns ingen som vet, eller tror sig veta. Finns flera som klappat mig på axeln och sagt att "Jag förstår precis hur du känner, så har jag också känt ibland. Då är det jättebra att promenera."
Hur fan ska jag kunna promenera om jag knappt orkar ta mig upp ur sängen?
Då förstår dem inte, inte skalan av smärtan som bor inombords i mig. De säger att tiden läker alla sår, men nu börjar jag undra, för det har gått flera år.


Jag märker ju själv hur falsk jag är... Det hugger som knivar inombords, jag sitter här framför datorn, men om sambon kommer in med telefonen och säger att det är nån som vill prata med mig, så drar jag på mig ett smajl, harklar till rösten och pratar på och är sympatisk till dem och deras mående. Mig själv orkar jag inte prata om,
jag säger det jag alltid säger; "Bara bra här!", eller frasen "Det är som det brukar",
den sistnämnda drar jag för mamma och pappa.



Men det är väl egentligen självklart att man säger att allt bara är bra?
Det handlar inte om nån hjärtlig fråga nu för tiden,
utan är bara en artighetsfras där man förväntas säga att det är bra.
Säger man något annat så undviker den personen en sedan,
eller undviker frågan i alla fall. När jag mår riktigt dåligt och inte orkar höra på andras gnäll så frågar jag istället;
"Hallo, vad gör du?" För det är ju nåt jag vill veta. Jag vill ju egentligen veta hur de mår också och kunna hjälpa dem, men jag har upptäckt att jag inte är någon supermänniska och kan lösa andras problem hela tiden.
Det kan verka egoistitskt, men för att jag ska orka med barnen, och framförallt sonen, så måste jag "spara" mig till det. Först och främst.

Nu, mina vänner som kanske läser det här, behöver ni inte vara rädda för att berätta om saker,
ni vet att jag säger till om jag inte orkar lyssna.

Jag avbröt ju relationen med mina halvsyskon för ett tag sen.
Jag kände att jag själv inte mådde bra utav att de fanns i mitt liv,
så jag plockade bort dem. Rensade rejält bland mina vänner också.
Såna som bara tar och tar och aldrig ger orkar jag inte med.

Nu är nog pappa ute ur mitt liv också. Hela min barndom så har han varit alkoholist.
Han slutade när jag var 16 år pga att hans lever höll på att "dö". Nu har han blivit pensionär,
och jag känner det i maggropen att han börjat igen.

Han har aldrig pengar, vilket han alltid haft förut. Han svarar inte när man ringer, och ringer aldrig heller upp. Ändå får jag höra vilken dålig dotter han har när jag ringer. Då har jag ändå väntat ut honom för att se om han överhuvudtaget ringer mig. Men det händer inte.
Nu fyllde ju dottern nyss 6 år, han skickade 500 kr till present (då han inte vill gå in i affärer), så hon fick gå och välja själv och var överlycklig. Vi pratade hela tiden om att hon inte skulle glömma att ringa och tacka honom.
Nu i efterhand så tror jag vi glömde det.
Det kan jag förstå om han blir sur över då.

Men jag tycker ändå... Jag är hans enda barn. Den här gången kommer jag inte att ringa.
Om han och jag tappar kontakten så har jag bara mamma kvar.
Men, "Ensam är starkast"... Tsss eller hur? Jävla skitliv. Eller ska jag svära åt mitt psyke istället.
För nåt är det fel på. Eftersom det är jag som gnäller på
allt, så måste det vara mig det är fel på, eller hur? Vilken dum fråga egentligen...
Det är ju det den här bloggen handlar om... Hur psykiskt instabil jag är.
Hallelujah...

Tänkte blogga lite igår kväll innan jag (åter) gick och lade mig igen.. Men jag sabbade återigen en lördagskväll genom att somna och vakna vid 23-tiden... Då är det ju försent med allt!!! Jag började smutta på en drink, men kände inte för det... Låg och tittade på "Presidenten och Miss Wade", oj vilken kärlekshistoria. Själv hittade jag D på en parkbänk där han satt och drack öl haha.... Men jag är lycklig med honom ändå ;)

Det är bara livet som fuckar upp sig, och mitt humör. Moodswings? Oh yeah...



Det första jag gjorde i morse var att skära mig. Jag hann inte ens kliva upp ur sängen, jag hade sån überångest så jag kände bara att den här dagen fungerar inte annars. Det är precis som de platserna på armarna där jag inte har sår riktigt pushar mig och det blir jättesvårt att stå emot begäret.

Då tänkte smarta(?) jag att det här med "cutting"... Det är ett begär, ett behov man skapar själv. Precis som med cigaretter och alkohol. Om min mamma skulle få reda på detta och be mig sluta, så skulle väl jag kunna argumentera tillbaka att säga... -Men du då? Då får du sluta röka, det står på varje paket att rökning dödar.

MEN, pga att det har funnits sen en bra tid tillbaka i tiden, då människor inte fattade bättre, så ska det vara okej?
Om tio år så kanske det finns en majoritet som skär sig? Inte troligt, men det är en liknelse. Inga beroende är varken bra eller okej.

Läste i en kommentar till en blogg, eller så var det en blogg... Jag rör ihop saker så lätt. I alla fall, att en bonde på 1700-talet fick så mycket information under en livstid som vi får idag. På en endaste dag.

Är det inte så konstigt då att hjärnan ballar ur, eller muterar på nåt knepigt vänster? Det var ändå bara 300 år sen. Det är inte så längesen. Jag tror att särskilt efter att internet blev känt och särskilt nu då det finns oändligt med sökmotorer som kan ta fram nästan all fakta om nästan allting, att hjärnan får för mycket information. Är det konstigt att man inte kan gripa tag i en tanke, utan att de istället far runt i skallen utan att man får grepp över nånting överhuvudtaget?



Jag försöker hålla mig borta från att gå in på Expressen.se och Aftonbladet.se när jag mår dåligt... När jag mår dåligt tycker jag inte bara synd om mig. Jag ser bilderna på barn som råkat springa på minor, barn som svälter, kvinnor som våldtags om och om igen... Och det ger en otrolig smärta i mig. Jag gråter, hulkandes tänker jag att om jag vann massa pengar, så skulle jag åka dit och försöka göra nånting åt någon eller flera. En kan inte hjälpa alla, men alla kan hjälpa en.

I morgon kommer barnen. Jag får alltid ångest dagen innan.... Konstigt nog med tanke på att jag längtar så oerhört efter dem. Jag håller inte på att trappar ner nu utan ska göra det sen veckan efter. Det ska bli härligt att ha sina skruttar... Hehe vad ska man säga? De vet inte ens själva att de är dem som hindrat mig från självmord många gånger. När jag vart så nere att jag tänkt att de har det bättre utan mig, så har jag sett deras ansikte framför mig, plirandes i ögonen och det fina leendet med de underbaraste skrattgropar man kan skåda. Jag SKA aldrig lämna dem. Men jag är så rädd... Att saker och ting ska gå åt fanders ändå.

Nu ska jag iväg och hämta min mobiltelefon som är "lagad", tror jag inte på ett ögonblick att den är... De skickar in den till Nokia, Nokia startar upp den och tänker att den funkar ju GAHHH!  Sen får jag den tillbaka i samma skick. Det har hänt tre gånger nu, får se om det blir den fjärde nu.




Ska försöka komma ur morgonrocken, klockan är ändå snart 14:00. Jag tänkte jag ska bygga upp lite hinder idag och se om hästen har lust att hoppa lite. Såvida det inte är för många andra i manegen då.

Bye for now....

Jouuu... Jag var ju hos min SK igår. Jag berättade om sömnen, hur den knäcker mig. Då började hon bara babbla om att läkaren har fått förtroende för dig så att hädanefter så kommer jag få hämta ut Voxra på apoteket. Wiiie! Eller? Hon frågade om jag hade självskadat mig, och jag svarade sanningenligt... Hennes reaktion då... Var inte... Nån. Jag visade henne inte armarna, jag tänkte att jag gör det om hon ber mig, men jag slänger inte upp mina armar rätt som slätt... Skulle kännas löjligt.

Hade någon av mina vänner kommit dit med ett självskadebeteende, så hade de nog lagt in personen ASAP... Men jag har redan vart inne så många rundor, så... Jag tror de tappat allt hopp om mig. Men jag SKA visa dem, jag ska försöka komma tillbaka. Försöka få ordning på mitt liv.






En av de sakerna som jag fick ordning på igår i alla fall var kärleken till min älskade D. Han och jag och en manlig vän till mig började göra lite drinkar etc.. Nam nam... När klockan började ticka på så åkte vi in till det grymt stora samhället, där endast två pizzerior har serveringstillstånd. Finns inget dansgolv eller what so ever... Men skit samma för helvete! Vi hade jättekul! Eller jag hade det i alla fall.

Lite knepigt då... Träffade på en vän som var min förman när jag jobbade på ett pappersbruk. Han var hur cool som helst på den tiden, och snygg... Jag var på den tiden attraherad av honom, men hade ju precis inlett ett förhållande med barnens far. Sen så... Jag är sällan singel. Konstigt nog, för vi sa det att vi har tydligen varit attraherade av varandra varje gång vi möts, men antingen har den ena haft pojkvän, eller han flickvän. Så det har aldrig gått längre än till en kram. En vänskapskram.


Men! Jag fick såna komplimanger av han angående min kropp, så jag bara sööööög in orden. Visst säger D att jag är fin och han ger mig ofta komplimanger... Men han är ju kär i mig liksom och klart man tycker om dens kropp som man är kär i, eller?  Eftersom vi inte stod och gömde oss i ett hörn utan faktiskt stod tre meter max från D, så snackade vi lite.

Jag är inte så attraherad av honom idag som jag var förr. Men det var rätt roligt när han säger "Men va fan? Var du attraherad av mig? Jag var ju attraherad av dig men vågade inte göra nåt eftersom du inte såg ut att känna detsamma." Hihi, tänk så konstigt livet hade varit idag kanske om jag dumpat barnens far då (barnen fanns inte då, de var inte ens tilltänkta) och levt med honom. Hur hade livet sett ut då? Men, jag är så glad över barnen, så det var värt de jävliga åren jag levde tillsammans med deras pappa. Mina barn är mitt allt. Precis som jag förklarat ett oändligt antal gånger tidigare.

Men! Igår så gick vi hem till min vän och skulle spela Guitar Hero! Nice, fast jag var skitkass (har aldrig spelat innan). Kan tänka mig att det är jätteroligt när man väl fått spelat "in sig". Ska dit ikväll igen och spela :P

MEN (igen) så gick jag ifrån min handväska... Plånboken och allt annat hade jag i fickorna, men inte mobilen....
Jag var så full så jag drabbades inte direkt av panik, men minnena ifrån Hultfredsfestivalen -02  då min mobil stals och jag fick en räkning på 3000 kr som JAG fick betala... Orkade inte ringa och spärra... Ville ju bara festa vidare... Öh... Eh... Ibland tänker man nog... Inte alls.



Det gjorde jag nu i alla fall. Det värsta är att de spärrar ju hela jävla simkortet... Och det är där jag har alla mina kontakter (gråter),  suck... Det är många såna där "bra o ha kontakter", sen också till alla vänner etc... De numrena får jag väl iofs när jag får mitt nya simkort och de ringer till mig.

Nu kom dock D hem, han har varit inne i "samhället" och letat på pizzeriorna och hittat min väska där MED mobilen i... Hallelujah moment! Men nu är den ju spärrad hrrmfp..

Anyways, summan av kvällen ändå. Hade jäkligt trevligt! Sen när vi kom hem gick D's dröm i uppfyllelse, hans tjej var lite horny för en gångs skull haha, så det var full rulle hela natten... Hoppas han är nöjd ett par veckor till nu haha! När man väl har det så upptäcker man att man har saknat det... Men att komma igång och ha sex när man är deprimerad, det är ta mig fan inte lätt! Jag kommer aldrig någonsin "behöva" vara otrogen. Han är totalt grym i sängen :P , kanske hyr ut han som manshora? Det skulle han må gott av den bocken... Men nej, han vill bara ha mig, och det är bra, för jag vill bara ha honom.

Igår var jag dock inne och köpte nya rakblad... Jag har gömt dem, lite utspritt... Inte så att nån av barnen någonsin skulle kunna komma åt dem. Men de finns här, och det ger mig ett lugn. Att bara veta att de finns. Kan säga att både D och min vän blev rätt förfärade när de såg mina armar. D hade ju anat att jag skurit mig igen pga att jag hade på mina "underarmsvärmare", men hade ingen aning om att det var så illa... Men det är det. Och det är ingenting jag kan göra nåt åt, förutom att lova att inte göra om det. Men det är ju som att lova att aldrig mer röka, dricka, snusa etc... Cannot be done!!!!

Nu ska jag börja göra mig i ordning, ska hinna rida min häst innan Lucia-firandet!

Hoppas det blir fest ikväll med!! Det skadar inte att supa en dag till... Man får ju passa på.... :P

Sitter nu med färg i håret.... Ja jag tänker inte vara jultomten i år! Trots att jag "bara" är 29 år så har det blivit två slingor som är gråa. Men jag tror också att de kan ha ett samband med att jag har ett ärr där... WTF Who cares?
Nu är de snart borta i alla fall.

Mår jag bra idag? Eh... Har precis vaknat. Ska träffa min andra samtalskontakt idag samt få medikamenter. Voxra'n får jag nämligen inte hämta ut själv på apoteket... Grr...

Behöver jag skriva att jag har ont i armen idag? Men det var ju ont jag ville så så ont ska ont ha... Snarare ångrar jag mig nu och tänker på till sommaren då alla kan gå i linne... Utan jag. Såvida jag inte vill stå i mittens centrum med en bunt frågor. Nej, jag är inte den som vill vara medelpunkten i allt (förutom när jag är manisk).
Vet inte om jag ska visa armarna, eller ta upp det här med henne på nåt sätt... Nu är det ju ändå helg, sen kommer mina barn. När barnen är här så skär jag mig aldrig och jag mår bättre psykiskt. Så det skulle vara om man blev inlagd under helgen då i så fall... Men då blir det att hästen får stå i för många dagar... GAH!

En del låtar, handlar exakt om delar i ens liv, en del handlar om hela ens liv. Jag har massa "såna" låtar...
Nu hinner jag inte skriva mer, gör en update sen om gubbarna i de vita rockarna inte har fått tag i mig!
http://www.youtube.com/watch?v=Lt0WP9ZBNiY&feature=related

Det funkar fan inte med sömnen! Jag vaknar hela tiden, och på klockslaget två timmar efter att jag somnat så är jag
klarvaken och utvilad. Idag skar jag mig... Bra? Nej. Skönt? Ja.

Jag inser ju själv att jag behöver hjälp med att komma tillrätta med det här... Ska prata med min kontaktperson i morgon och höra vad hon säger.

Allt är så tråkigt på natten...  I morgon är det helg i alla fall och då kan man dricka lite alkohol i alla fall... Men jag har inte råd att gå ut...

Fucking jävla skitliv... Allt jag vill, är ju att dygnet ska fungera och att jag ska må någorlunda, men icke... Ångesten är besatt av mig, den kommer aldrig någonsin lämna mig. Kommer få leva med den lilla djävulen till dagen jag dör... Trevligt va? Men jag orkar bara inte vara optimistisk.

Ska läggga mig i sängen och kolla på en film jag tankat hem...

En torsdagsmorgon, en förtärande klump i magen. Förstår inte hur jag ska kunna ta mig till stallet idag. Vet inte om jag ens klarar att heja på de andra i stallet utan att tårarna forsar. Och dem har jag absolut ingen lust att öppna mig för. Jag har ingen lust att öppna mig för nån! Jo, det på ytan kan de få se. Men det som sitter djupast vågar jag inte säga till någon. Tyvärr har livet gjort mig som sådan att jag inte kan lita på nån, inte på någon!



Vill ha några tusen och ta en restresa och sen skita i att åka hem. Men det kan jag ju inte, mina barn behöver mig. Och jag behöver dem. Men bara för att komma bort ett tag. Jag sitter i valet och kvalet om jag ska lägga in mig eller inte. Men eftersom det inte finns garantier för att jag blir utskriven till på måndag då barnen kommer helt ovetandes, så går det inte. Men jag känner att jag kan inte stanna här. Men vart ska jag ta vägen då? Finns knappt nån bensin i bilarna, och nån större summa pengar har jag inte... Vad ska jag göra? Frustration, agitation, sänkt. Alla negativa ord passar bra in på mig och på min sinnesstämning.


Apropå bensin så fick jag soppatorsk igår för första gången i mitt liv faktiskt. Jag trodde väl att D hade tankat så jag kunde köra in till samhället. Det var ju då jag skulle träffa skolpsykologen. Sist vi träffade henne så kom jag försent pga att det fanns inte en enda jävla parkering vart man än körde! Och nu då, två gånger av två så kommer jag försent! Vad gör det för intryck? Jag stod på 45:an och skrek på D, jag var totalt vansinnig. Så fort han kom så tog jag hans bil. Sket totalt i om han kom därifrån eller inte, tänkte bara på mötet, det är ju det som jag varit så nervös inför. Men han fick hjälp av en vän att bogsera bilen till macken.


Jag har inte ens orkat kolla vilken av bilarna han lämnat hemma idag. Men jag åker nog inte längre till stallet ändå...  Om jag nu inte stannar i sängen resten av dagen. D's mamma vill bjuda oss och barnen på Liseberg på lördag. Barnen skulle i så fall få åkband. Men hur ska jag klara att hålla masken där? KLART jag vill göra det för barnens skull. Men om jag inte klarar det så är det inte nån fara ändå eftersom det faktiskt är pappans helg. Och han har redan tagit dem till Liseberg för bara två veckor sen.



Min relation till D... Eller? Finns det nån relation? Jag pratar inte med honom, det är faktiskt ett under att jag orkar svara när han frågar om jag vill ha mat. Ett solklart nej. Jag vill inte ha nån mat. Jag vill inte att min kropp ska fungera, jag vill att den får känna på hur ont det gör på insidan, hela tiden. Varför ska jag fysiskt må bra när själen brister?

Om jag hade fått välja, utan att tänka på någon annan än mig själv, så skulle jag vilja att D bodde i sin lägenhet ett tag. Jag vill inte göra slut, bara få en paus. Få gömma mig och få vara ledsen, utan att behöva tänka på någon annan.

Men nu är saken som sådan att den jag tänker mest på är mina barn, och då särskilt sonen. Pga hur han mår så skulle det bli en stor förändring i hans liv och jag vill undvika det nu. Visst saker händer i livet. Men jag vill att han ska vara bättre balanserad innan man gör för stora förändringar. Och sen så älskar jag faktiskt D, ni som läser det här, kanske har svårt att förstå det med tanke på hur jag är mot honom.



Men jag klarar inte "plåster", han vill inte vara med sina vänner, bara med mig, med mig, med mig.... Och jag klarar inte det. Jag behöver space och andrum. Jag VILL att han en fredag åker med ett par kompis och tar några öl på nån krog. Men han gör ju inte det. Han vill vara med mig, han vill inte lämna mig ensam. Jag har förklarat för honom att jag mår bättre av att vi har varsitt socialt liv emellanåt. Vi har ju ett socialt liv ihop också.


Men som läget är nu... Igår så försökte han hålla mig i handen när vi var på väg till manegen, jag sa då till honom att jag klarar inte berörning just nu. Okej, sa han. Inatt så låg han och sov inne i barnens rum. Själv så tugga jag sönder fem stycken Xanor depot och dubbel dos Propavan. Det var min lösning istället för att ta fram rakbladet. Men nu har jag inga lugnande, så hur ska jag göra idag? Jag skulle bara vilja åk upp till psyk och prata med en läkare där. Få höra att det finns "massor" som känner precis som dig just nu, det vänder vilken dag som helst så åk du hem och vila, så kommer du vakna upp en dag och känna att det har vänt.



Men läkaren kommer inte säga så, och det kommer inte bli så. Jag är fast. Fast i en värld där jag inte vill vara. "Tänk på dina barn" säger dem. Det är ju det jag gör och det är därför jag står på jorden idag! Men när jag blir tillräckligt deprimerad så tänker jag bara på hur bra de skulle ha det utan mig. Även om deras pappa inte sköter allting perfekt, så älskar han dem.

Hur jävligare kan det bli? Jag vågar knappt skriva det *peppar peppar*, det känns som mitt liv går efter Murphy's lag.


The Murphy Philosophy:

Smile . . . tomorrow will be worse.


Murphy's law:

If anything can go wrong, it will


If anything just cannot go wrong, it will anyway


Left to themselves, things tend to go from bad to worse


If everything seems to be going well, you have obviously overlooked something