Misslyckad mamma och ledsen son
Man kan väl säga att den här bloggen hänger ihop med den förra som jag abrupt fick avsluta av att D ringer och säger att sonen som tillbringat dagen hemma hos sin bästa vän och hans mamma, har stuckit. Jag kände bara hur jag blev helt iskall. Ringde en av de få vänner jag har här i societet-gården, frågade om hon kunde följa med och leta. Japp det kunde hon, såna vänner är guld värda <3
Men när vi är på väg så ringer D och säger att han har fått tag på han efter att ha fått springa och jaga han. Och jag kan säga att sonen är snabb. Och när han springer i vredesbrott så tänker han inte på trafik etc... Det är DET som gör mig så orolig. Att det hände där, mitt inne i samhället. Jag har tänkt att det är ju skönt att han bara får de här idéerna när han är med mig eller pappa.
Men nu så stack han alltså då en annan vuxen har ansvaret för honom. Hon blev ju jätteskärrad, hon hade inte uppfattat allt som jag fick reda på av sonen sen. Utan hon hade bara sett honom klättra på staketet och då hade hon ropat att han inte fick gå över där. Då hade han sprungit iväg, över staketet då naturligtvis.
D ringer och säger att sonen bara sparkar och slåss. Jag sa till honom att ta av han skorna och sen bära han till bilen (vi har så barnlås på båda bakdörrarna pga situationer som detta). Såg genom fönstret när de kom. Sonen sparkades och försökte slå sig fri fortfarande. När han kom in i lägenheten var han i det närmaste psykotisk.
Han skulle bara slita sig fri och komma ut genom ytterdörren så att han kunde rymma. Jag tog sonen sprattlande och stängde in han och mig i mitt sovrum. Han försökte få upp dörren och var arg som fan. Jag satt i sängen och sa med lugn röst att när du lugnat dig lite så kan du komma hit för detta måste vi prata om.
Han slängde sig sen i sängen och gömde sig under täcket. Jag sa till honom att du behöver inte skämmas över att du gråter. Och jag vill att du berättar vad som egentligen har hänt.
Men han grät hysteriskt och sa att jag säger aldrig vad som hänt, inte till någon. Försökte då få han att komma ihåg att vi lovat att alltid behålla varandras hemligheter, men han grät för mycket för att kunna ta in något jag sa. Men jag klappade han på benen och huvudet och sa att du får aldrig försvinna sådär. Förstår du hur oroliga alla har varit. När det är mörkt och du är nånstans du inte känner igen dig. Det är jättefarligt.
Jag började ställa frågor. Allt ifrån om någon tagit honom på det stället där ingen får ta till om nån har sagt nåt fel. Han sa nej snabbt på alla frågorna. Men när jag frågade om nån har slagit dig, så blev det tyst. Jag frågade vart, och då berättade han att han blivit slagen i huvudet. Men sen förklarade han att de hade lekt i "snurran". Sonen hade då sagt att han inte vill snurra, men kompisen hade dragit fart ändå, sen hade kompisen tagit tag om sonens huvud och dängt det ner i snurran. Jag såg på sonens panna, att han redan började bli blå.
Jag frågade varför han inte sa till kompisens mamma. Då sa han att man gör inte så. Jag sa att det gör man visst det!! Jag fortsatte, du vet hur vi har pratat om Sverige och hur vi har det här? Ja sa han då. Jag sa att alla har en plikt att hjälpa om de ser någon som blir slagen eller utsatt för något. Jag drog upp exempel på när jag själv har gjort det. Jag sa att du ska alltid gå till närmsta vuxen och berätta när sånt händer, eller gå till mig, D eller pappa, om vi är i närheten.
Kompisens mamma hade förtvivlat ringt till sonens pappa igår kväll och var så orolig för Liam, att han får såna utbrott och att allt sker på en sekund. Jag orkade bara inte ringa upp henne och berätta sonens historia. Jag tror på min son. Han beskrev allt så detaljerat, plus att han var blå i pannan. Sen har även deras fröken varnat mig för att den här pojken har haft lite dåligt inflytande på sonen. Den här pojken är jättego, men han gick ett år i internationell skola, och där fick han många idéer som inte är så bra.
Sonens pappa lovade i alla fall att han skulle ringa upp henne i morgon (idag) och berätta sonens historia. Men sen det här med att han får såna utbrott, ja, det är ju det vi håller på att utreda.
När jag och sonen låg i sängen och pratade i sängen, så sa han att han vill rymma. Jag berättade att även jag känner så emellanåt. Att man vill åka ifrån allt och bara se nåt annat ett tag. Men jag sa att rymma hjälper inte. För vart ska du sova? Det är så jag får tänka om mig själv. Nu när bilen är fulltankad så har jag lust att bara köra så långt jag kommer. Men vad händer sen? Jag måste ju komma tillbaka! Och ja, det förstod han.
När han kröp närmare, så sa jag att om jag hade haft pengar, så skulle vi åkt iväg, bara du och jag. Se nåt annat några dagar eller nåt. Gå på andra gator, se andra människor. Jag önskar så att vi kunde göra det, det skulle göra oss båda så gott. När han lugnat sig,så öppnade jag dörren och sa att nu får du hoppa in i duschen för klockan är så mycket, så läxan får du göra hemma hos pappa i morgon.
Då blev han helt hyper. Jag fick upprepade gånger ta i fatt honom och säga till han att varva ner, eftersom klockan är så mycket och du kommer inte kunna sova om du springer runt så här. Men lyssnade han på det? Jag tänkte, undra om det är så jag ser ut när jag är manisk?
Men kontentan av summan, jag som i min tidigare blogg kände det som att vi går steg framåt, har nu backat många steg bakåt. Jag känner att det är jag som är skulden till det hela. Han var ju så trotsig när han var liten, plus att jag då var ensamstående, pappan hade dem bara varannan vecka pga dottern var så liten. Jag vet att jag förlorade humöret mer än flera gånger. Pga sin astma så spydde han varje gång han skrek eftersom han fick såna hostattacker, men man måste ju ändå sätta gränser. Men nåt har ju gått helt fel.
Att det sociala samspelet inte existerar kan jag faktiskt skylla på hans pappa, för det håller han själv med om.
Men de här utbrotten, det "konstiga" sättet han får för sig saker, den här impulsiviteten, det kommer från när jag blev sjuk. Efter det underbara samtalet igår kväll så trodde jag att vi var på väg åt rätt håll. Men nu känner jag mig bara totalt misslyckad. Jag har inte gjort nåt rätt. Om jag hade lyssnat på min kropp då den sa emot med kroniska lunginflammationer, men jag körde på i högsta speed ändå, inte att jag låg hemma och kurera mig. Jag tänkte att sova kan jag göra på ålderdomshemmet sen. Sen skickades jag rakt in i den berömda väggen med världens fart.
Ångesten och depressionen tog över mig totalt. Började självskada mig, efter många inläggningar och många behandlingar så fick jag komma till behandlingshem, där skulle jag få rutiner. BLÄH vad tråkigt... Jag avskyr rutiner. Efter tre månader så stack jag och en annan snubbe.... Jag var manisk, men det förstod jag först efteråt. Om jag skulle få stå till svars för alla saker jag gjorde under den tiden, så skulle jag antagligen fått sitta på rättpsyk eller i fängelse, eller samhällstjänst eller nåt.
Men återigen till misslyckad, jag känner det som att det bästa hade varit att försvinna för gott. Men samtidigt så har han ju börjat må bättre pga att jag är "frisk" (någorlunda stabil).
Det känns som jag har fått alla mina chanser, men jag har misslyckats. Det är inga självdestruktiva tankar, utan ren fakta som är min verklighet just nu. Hur ska jag kunna leva när det jag lever för, mår dåligt pga mig? Jag kan ju se realistiskt på det, att det är nu jag har mina chanser att försöka fixa detta, ge han all hjälp han behöver. Men jag tänker inte realistiskt nu. Jag tänker att min son mår väldigt dåligt, och det är pga mig. Jag minns knappt den tiden jag var som sjukast, jag minns inte min dotters 3 års kalas. Men jag fick ECT, alldeles för många behandlingar.
Men när vi är på väg så ringer D och säger att han har fått tag på han efter att ha fått springa och jaga han. Och jag kan säga att sonen är snabb. Och när han springer i vredesbrott så tänker han inte på trafik etc... Det är DET som gör mig så orolig. Att det hände där, mitt inne i samhället. Jag har tänkt att det är ju skönt att han bara får de här idéerna när han är med mig eller pappa.
Men nu så stack han alltså då en annan vuxen har ansvaret för honom. Hon blev ju jätteskärrad, hon hade inte uppfattat allt som jag fick reda på av sonen sen. Utan hon hade bara sett honom klättra på staketet och då hade hon ropat att han inte fick gå över där. Då hade han sprungit iväg, över staketet då naturligtvis.
D ringer och säger att sonen bara sparkar och slåss. Jag sa till honom att ta av han skorna och sen bära han till bilen (vi har så barnlås på båda bakdörrarna pga situationer som detta). Såg genom fönstret när de kom. Sonen sparkades och försökte slå sig fri fortfarande. När han kom in i lägenheten var han i det närmaste psykotisk.
Han skulle bara slita sig fri och komma ut genom ytterdörren så att han kunde rymma. Jag tog sonen sprattlande och stängde in han och mig i mitt sovrum. Han försökte få upp dörren och var arg som fan. Jag satt i sängen och sa med lugn röst att när du lugnat dig lite så kan du komma hit för detta måste vi prata om.
Han slängde sig sen i sängen och gömde sig under täcket. Jag sa till honom att du behöver inte skämmas över att du gråter. Och jag vill att du berättar vad som egentligen har hänt.
Men han grät hysteriskt och sa att jag säger aldrig vad som hänt, inte till någon. Försökte då få han att komma ihåg att vi lovat att alltid behålla varandras hemligheter, men han grät för mycket för att kunna ta in något jag sa. Men jag klappade han på benen och huvudet och sa att du får aldrig försvinna sådär. Förstår du hur oroliga alla har varit. När det är mörkt och du är nånstans du inte känner igen dig. Det är jättefarligt.
Jag började ställa frågor. Allt ifrån om någon tagit honom på det stället där ingen får ta till om nån har sagt nåt fel. Han sa nej snabbt på alla frågorna. Men när jag frågade om nån har slagit dig, så blev det tyst. Jag frågade vart, och då berättade han att han blivit slagen i huvudet. Men sen förklarade han att de hade lekt i "snurran". Sonen hade då sagt att han inte vill snurra, men kompisen hade dragit fart ändå, sen hade kompisen tagit tag om sonens huvud och dängt det ner i snurran. Jag såg på sonens panna, att han redan började bli blå.
Jag frågade varför han inte sa till kompisens mamma. Då sa han att man gör inte så. Jag sa att det gör man visst det!! Jag fortsatte, du vet hur vi har pratat om Sverige och hur vi har det här? Ja sa han då. Jag sa att alla har en plikt att hjälpa om de ser någon som blir slagen eller utsatt för något. Jag drog upp exempel på när jag själv har gjort det. Jag sa att du ska alltid gå till närmsta vuxen och berätta när sånt händer, eller gå till mig, D eller pappa, om vi är i närheten.
Kompisens mamma hade förtvivlat ringt till sonens pappa igår kväll och var så orolig för Liam, att han får såna utbrott och att allt sker på en sekund. Jag orkade bara inte ringa upp henne och berätta sonens historia. Jag tror på min son. Han beskrev allt så detaljerat, plus att han var blå i pannan. Sen har även deras fröken varnat mig för att den här pojken har haft lite dåligt inflytande på sonen. Den här pojken är jättego, men han gick ett år i internationell skola, och där fick han många idéer som inte är så bra.
Sonens pappa lovade i alla fall att han skulle ringa upp henne i morgon (idag) och berätta sonens historia. Men sen det här med att han får såna utbrott, ja, det är ju det vi håller på att utreda.
När jag och sonen låg i sängen och pratade i sängen, så sa han att han vill rymma. Jag berättade att även jag känner så emellanåt. Att man vill åka ifrån allt och bara se nåt annat ett tag. Men jag sa att rymma hjälper inte. För vart ska du sova? Det är så jag får tänka om mig själv. Nu när bilen är fulltankad så har jag lust att bara köra så långt jag kommer. Men vad händer sen? Jag måste ju komma tillbaka! Och ja, det förstod han.
När han kröp närmare, så sa jag att om jag hade haft pengar, så skulle vi åkt iväg, bara du och jag. Se nåt annat några dagar eller nåt. Gå på andra gator, se andra människor. Jag önskar så att vi kunde göra det, det skulle göra oss båda så gott. När han lugnat sig,så öppnade jag dörren och sa att nu får du hoppa in i duschen för klockan är så mycket, så läxan får du göra hemma hos pappa i morgon.
Då blev han helt hyper. Jag fick upprepade gånger ta i fatt honom och säga till han att varva ner, eftersom klockan är så mycket och du kommer inte kunna sova om du springer runt så här. Men lyssnade han på det? Jag tänkte, undra om det är så jag ser ut när jag är manisk?
Men kontentan av summan, jag som i min tidigare blogg kände det som att vi går steg framåt, har nu backat många steg bakåt. Jag känner att det är jag som är skulden till det hela. Han var ju så trotsig när han var liten, plus att jag då var ensamstående, pappan hade dem bara varannan vecka pga dottern var så liten. Jag vet att jag förlorade humöret mer än flera gånger. Pga sin astma så spydde han varje gång han skrek eftersom han fick såna hostattacker, men man måste ju ändå sätta gränser. Men nåt har ju gått helt fel.
Att det sociala samspelet inte existerar kan jag faktiskt skylla på hans pappa, för det håller han själv med om.
Men de här utbrotten, det "konstiga" sättet han får för sig saker, den här impulsiviteten, det kommer från när jag blev sjuk. Efter det underbara samtalet igår kväll så trodde jag att vi var på väg åt rätt håll. Men nu känner jag mig bara totalt misslyckad. Jag har inte gjort nåt rätt. Om jag hade lyssnat på min kropp då den sa emot med kroniska lunginflammationer, men jag körde på i högsta speed ändå, inte att jag låg hemma och kurera mig. Jag tänkte att sova kan jag göra på ålderdomshemmet sen. Sen skickades jag rakt in i den berömda väggen med världens fart.
Ångesten och depressionen tog över mig totalt. Började självskada mig, efter många inläggningar och många behandlingar så fick jag komma till behandlingshem, där skulle jag få rutiner. BLÄH vad tråkigt... Jag avskyr rutiner. Efter tre månader så stack jag och en annan snubbe.... Jag var manisk, men det förstod jag först efteråt. Om jag skulle få stå till svars för alla saker jag gjorde under den tiden, så skulle jag antagligen fått sitta på rättpsyk eller i fängelse, eller samhällstjänst eller nåt.
Men återigen till misslyckad, jag känner det som att det bästa hade varit att försvinna för gott. Men samtidigt så har han ju börjat må bättre pga att jag är "frisk" (någorlunda stabil).
Det känns som jag har fått alla mina chanser, men jag har misslyckats. Det är inga självdestruktiva tankar, utan ren fakta som är min verklighet just nu. Hur ska jag kunna leva när det jag lever för, mår dåligt pga mig? Jag kan ju se realistiskt på det, att det är nu jag har mina chanser att försöka fixa detta, ge han all hjälp han behöver. Men jag tänker inte realistiskt nu. Jag tänker att min son mår väldigt dåligt, och det är pga mig. Jag minns knappt den tiden jag var som sjukast, jag minns inte min dotters 3 års kalas. Men jag fick ECT, alldeles för många behandlingar.
Kommer inte på nåt bra sätt att avsluta den här bloggen.
Helgen, kan den ha blivit mer mixad?
Livet är verkligen som en berg och dal-bana. I fredags så hade jag så mycket energi, samt en jädrans headrush. Jag fick många kalasbra idéer, vissa genomförde jag, vissa inte. Men fredagen blev lyckad fast att jag tyckte det var tråkigt att gå och lägga sig. I går (lördags) så kände jag bara sån headrush. Det var som att brainstorma med sig själv. Jag kände att jag blir galen snart, började slå mig lite på skallen, tänkte att det kanske fungerar. Till slut tog jag en Xanor, men jag tänkte inte på att jag inte tagit nån sån på länge så jag tog en hel tablett och somnade, jag var helt borta när D skulle väcka mig för jag hade sagt att jag ville följa med till ICA och köpa godis. Men jag var helt borta, men vaknade till i det ögonblicket de slog igen dörren.
På kvällen så kände jag mig bara trött, vi såg Johan Falk, De Fredlösa. Kanonbra, hade vi inte haft den filmen så hade jag somnat mycket tidigare, och antagligen sen varit vaken hela natten.
Det är en sak som grämer mig. Och det är att vilket humör jag än är på, så har jag ingen lust att ens krama D. Jag känner mig så kall. Jag kan skratta som en galning, men så fort han tar på mig så tar det stopp. Ska vi verkligen flytta ihop? Jag funderar nu på att den här barnfria veckan att han ska bo i sin lägenhet ett par dagar. Jag vet inte om det är att jag faktiskt saknar ensamheten? Men han kommer bli så ledsen. Han ställer upp för mig till 120% och är underbar på alla sätt. Men jag funderade igår, att mina tidigare killar har haft nåt som gjort att jag dragits till dem, som t.ex. humor, en sexig trummis m fl... Men så tänker jag på D. Jag föll bara för hans utseende i början, men nu har han ju visat att han har jättefina sidor. Han har sina brister, men vad ska jag säga emot till det haha.... Jag är nog allt annat än lätt att leva med. Jag faller bara in i mina egna världar. Spelar ofta musik så högt så han inte kan prata med mig. Men är jag fortfarande förälskad i D, älskar jag honom?
Ja, jag tror det. Men jag kan väl erkänna att just nu har jag ingen riktig sjukdomsinsikt. Jag vet inte i vilket stadie jag är. Mixad säger läkaren. Men kan inte läkaren vara här och säga till när jag beter mig normalt då? Då kan jag dra mina slutsatser från det. Jag tror egentligen att det är den här flytta-ihop grejen som skrämmer mig mer än vad jag tror. Undermedvetet ligger det nog där hela tiden. Jag är glad varje gång jag kollar mailen och vi inte har fått nåt svar på annonsen.
Våra konversationer handlar om det mest väsentliga. Jag har ju vetat från början att det här inte är en kille som pratar så värst mycket. Men det har jag tänkt att det gör ju ingenting. Jag har så många vänner jag kan ringa och ha roliga eller djupa samtal med. Men nu har det blivit att jag faktiskt saknar det ändå. Men hallå? Det är det enda han saknar... Jag måste vara helt jävla körd i huvudet...
Jag har gömt skärsåren de senaste veckorna. Det är väl också därför man skärmar av sig? Jag har inte tagit av mig långärmat eller mina boxertrosor förrän han lagt sig och det är mörkt. Jag som nästan alltid går runt naken på kvällarna och sover naken. Det har ju snarare vart att han springer och drar ner persienner eftersom jag tycker att tycker de inte om de som de ser, så kan de vända sig om. Det är alltså på kvällarna, så det är inga barn som ser, och dessutom så har vi nästan alltid nerdraget, men inte när vi har barnen.
Hur och vad ska jag göra? Ska jag såra han så enormt för att jag behöver ensamhet ett par dagar? Eller kommer mitt humör vända så jag kan ha en bra kontakt med honom?
Nu till igår kväll. Jag blev så glad! Sonen låg i min säng och kunde inte sova fast det var sent. Jag lade mig bredvid honom och sa att han borde sova. Jag började då samtidigt också att göra ordning medicinerna som jag alltid gör på kvällen. Jag lägger stilnocten till vänster av lampan och morgondosen till höger om lampan, sen lägger jag dagens dos, i snusdosans lock. Fiffigt va? Då slipper jag i alla fall skämmas ihjäl om jag skulle tappa påsen utomhus. Jag HATAR att de ger mig apodos. D bränner alla mina såna påsar på sitt jobb. Jag vågar inte ens slänga de här i sophuset. Jag vet att vissa grannar är VÄLDIGT nyfikna.
Men ANYWAY, det var ju inte apodosen jag tänkte skriva om. Utan om hur min son helt plötsligt säger "Mamma, jag kommer ihåg när du var sjuk. Jag var så ledsen då och kände mig ensam. Men nu för varje gång jag ser dig så blir du friskare och friskare. Behöver du äta medicin då?"
Jag blev lite stum först, men frågade försiktigt om han tycker det är skönt att kunna prata om det Då började han prata om modellflygplan och rymdraketer. Så jag sa; "Kommer du ihåg när vi var hos den där tanten och pratade? Då sa ju hon att så länge jag tar mina mediciner så kommer jag vara frisk och att du skulle få se när jag tar mina mediciner." Vi låg och funderade lite tills han frågar "Vad heter din sjukdom?" Jag vill inte nämna det ifall han säger det i skolan etc. Jag tycker han är lite för liten för att kunna hantera den informationen, så jag sa bara att mitt humör fungerar inte riktigt som det ska. Antingen är jag för glad, eller så är jag ledsen. Men när jag är ledsen, så beror det aldrig pga dig och din syster, utan pga sjukdomen.
Men nu ser du ju att mamma tar sina tabletter och att jag är frisk nu, eller hur? Då la han sig närmare och sa att det är så skönt när det är så här, sen säger han att "Jag älskar dig mest i hela universum, och ända in i oändligheten som aldrig tar slut och som vi inte känner till. Så mycket älskar jag dig mamma". Jag kände bara åh! Kärlek! Jag sa, "och" jag älskar dig mer..."
Sen några minuter senare somnade han. Jag tittade på han. Han är så stor nu, men så liten ändå. Tänkte tillbaka på när han var bebis, alla roliga ord han hade för sig. Hans trotsålder (grrr), den var ju inte kul och den kändes oändlig, men när han var 4½ år så släppte det, och han blev världens underbaraste. Sen kraschade hans mamma.
Vem har sagt att livet är lätt?
Den här söndagen har känts knepig på nåt sätt. Jag vet inte hur mitt humör kommer vara sen. Nu känner jag mig rätt tung i kroppen. Har känt så ända sen jag tog vaccinet. Snart kommer sonen hem i alla fall och då ska vi fixa det sista på hans läxa och sen ska han duscha, så han är ren och fräsch när han åker till pappa i morgon. Dottern är redan överstökad haha, hon har fått riktig manikyr den lilla prinsessan. Idag då sonen vart hos en kompis så har jag försökt passa på att umgås med min dotter. Men hon vill ju inte göra nåt som jag vill. Jag kunde inte gå ner till min häst förrän D kom hem för hon ville absolut inte till stallet. Sen när D kom hem då skulle hon visst med till stallet.
Där stod min stackars häst med världens överskottenergi. Stackarn! Jag tog han ner till paddocken och lekte lite. Precis när jag höll på att skriva de sista meningarna här i bloggen, ringde mobilen frenetiskt. Jag tänkte att jag ringer upp sen när jag lagt upp bloggen. Men eftersom det var så ihärdigt ringande så gick jag till slut och svara. Då hade sonen rymt, från sin kompis. D och kompisen + kompisens mamma hade letat ett tag, men behövde nu fler till att leta. Kändes som nån gjorde tusen nålar på mitt hjärta.
På kvällen så kände jag mig bara trött, vi såg Johan Falk, De Fredlösa. Kanonbra, hade vi inte haft den filmen så hade jag somnat mycket tidigare, och antagligen sen varit vaken hela natten.
Det är en sak som grämer mig. Och det är att vilket humör jag än är på, så har jag ingen lust att ens krama D. Jag känner mig så kall. Jag kan skratta som en galning, men så fort han tar på mig så tar det stopp. Ska vi verkligen flytta ihop? Jag funderar nu på att den här barnfria veckan att han ska bo i sin lägenhet ett par dagar. Jag vet inte om det är att jag faktiskt saknar ensamheten? Men han kommer bli så ledsen. Han ställer upp för mig till 120% och är underbar på alla sätt. Men jag funderade igår, att mina tidigare killar har haft nåt som gjort att jag dragits till dem, som t.ex. humor, en sexig trummis m fl... Men så tänker jag på D. Jag föll bara för hans utseende i början, men nu har han ju visat att han har jättefina sidor. Han har sina brister, men vad ska jag säga emot till det haha.... Jag är nog allt annat än lätt att leva med. Jag faller bara in i mina egna världar. Spelar ofta musik så högt så han inte kan prata med mig. Men är jag fortfarande förälskad i D, älskar jag honom?
Ja, jag tror det. Men jag kan väl erkänna att just nu har jag ingen riktig sjukdomsinsikt. Jag vet inte i vilket stadie jag är. Mixad säger läkaren. Men kan inte läkaren vara här och säga till när jag beter mig normalt då? Då kan jag dra mina slutsatser från det. Jag tror egentligen att det är den här flytta-ihop grejen som skrämmer mig mer än vad jag tror. Undermedvetet ligger det nog där hela tiden. Jag är glad varje gång jag kollar mailen och vi inte har fått nåt svar på annonsen.
Våra konversationer handlar om det mest väsentliga. Jag har ju vetat från början att det här inte är en kille som pratar så värst mycket. Men det har jag tänkt att det gör ju ingenting. Jag har så många vänner jag kan ringa och ha roliga eller djupa samtal med. Men nu har det blivit att jag faktiskt saknar det ändå. Men hallå? Det är det enda han saknar... Jag måste vara helt jävla körd i huvudet...
Jag har gömt skärsåren de senaste veckorna. Det är väl också därför man skärmar av sig? Jag har inte tagit av mig långärmat eller mina boxertrosor förrän han lagt sig och det är mörkt. Jag som nästan alltid går runt naken på kvällarna och sover naken. Det har ju snarare vart att han springer och drar ner persienner eftersom jag tycker att tycker de inte om de som de ser, så kan de vända sig om. Det är alltså på kvällarna, så det är inga barn som ser, och dessutom så har vi nästan alltid nerdraget, men inte när vi har barnen.
Hur och vad ska jag göra? Ska jag såra han så enormt för att jag behöver ensamhet ett par dagar? Eller kommer mitt humör vända så jag kan ha en bra kontakt med honom?
Nu till igår kväll. Jag blev så glad! Sonen låg i min säng och kunde inte sova fast det var sent. Jag lade mig bredvid honom och sa att han borde sova. Jag började då samtidigt också att göra ordning medicinerna som jag alltid gör på kvällen. Jag lägger stilnocten till vänster av lampan och morgondosen till höger om lampan, sen lägger jag dagens dos, i snusdosans lock. Fiffigt va? Då slipper jag i alla fall skämmas ihjäl om jag skulle tappa påsen utomhus. Jag HATAR att de ger mig apodos. D bränner alla mina såna påsar på sitt jobb. Jag vågar inte ens slänga de här i sophuset. Jag vet att vissa grannar är VÄLDIGT nyfikna.
Men ANYWAY, det var ju inte apodosen jag tänkte skriva om. Utan om hur min son helt plötsligt säger "Mamma, jag kommer ihåg när du var sjuk. Jag var så ledsen då och kände mig ensam. Men nu för varje gång jag ser dig så blir du friskare och friskare. Behöver du äta medicin då?"
Jag blev lite stum först, men frågade försiktigt om han tycker det är skönt att kunna prata om det Då började han prata om modellflygplan och rymdraketer. Så jag sa; "Kommer du ihåg när vi var hos den där tanten och pratade? Då sa ju hon att så länge jag tar mina mediciner så kommer jag vara frisk och att du skulle få se när jag tar mina mediciner." Vi låg och funderade lite tills han frågar "Vad heter din sjukdom?" Jag vill inte nämna det ifall han säger det i skolan etc. Jag tycker han är lite för liten för att kunna hantera den informationen, så jag sa bara att mitt humör fungerar inte riktigt som det ska. Antingen är jag för glad, eller så är jag ledsen. Men när jag är ledsen, så beror det aldrig pga dig och din syster, utan pga sjukdomen.
Men nu ser du ju att mamma tar sina tabletter och att jag är frisk nu, eller hur? Då la han sig närmare och sa att det är så skönt när det är så här, sen säger han att "Jag älskar dig mest i hela universum, och ända in i oändligheten som aldrig tar slut och som vi inte känner till. Så mycket älskar jag dig mamma". Jag kände bara åh! Kärlek! Jag sa, "och" jag älskar dig mer..."
Sen några minuter senare somnade han. Jag tittade på han. Han är så stor nu, men så liten ändå. Tänkte tillbaka på när han var bebis, alla roliga ord han hade för sig. Hans trotsålder (grrr), den var ju inte kul och den kändes oändlig, men när han var 4½ år så släppte det, och han blev världens underbaraste. Sen kraschade hans mamma.
Vem har sagt att livet är lätt?
Den här söndagen har känts knepig på nåt sätt. Jag vet inte hur mitt humör kommer vara sen. Nu känner jag mig rätt tung i kroppen. Har känt så ända sen jag tog vaccinet. Snart kommer sonen hem i alla fall och då ska vi fixa det sista på hans läxa och sen ska han duscha, så han är ren och fräsch när han åker till pappa i morgon. Dottern är redan överstökad haha, hon har fått riktig manikyr den lilla prinsessan. Idag då sonen vart hos en kompis så har jag försökt passa på att umgås med min dotter. Men hon vill ju inte göra nåt som jag vill. Jag kunde inte gå ner till min häst förrän D kom hem för hon ville absolut inte till stallet. Sen när D kom hem då skulle hon visst med till stallet.
Där stod min stackars häst med världens överskottenergi. Stackarn! Jag tog han ner till paddocken och lekte lite. Precis när jag höll på att skriva de sista meningarna här i bloggen, ringde mobilen frenetiskt. Jag tänkte att jag ringer upp sen när jag lagt upp bloggen. Men eftersom det var så ihärdigt ringande så gick jag till slut och svara. Då hade sonen rymt, från sin kompis. D och kompisen + kompisens mamma hade letat ett tag, men behövde nu fler till att leta. Kändes som nån gjorde tusen nålar på mitt hjärta.
Blandat o Mixat, men bra ändå!
Lördag morgon; Städdag med alla skvallertanter på gården NOOOO! Jag har nu upptäckt att jag vaknar med ångest i stället för att jag somnar med den. Den brukar aldrig finnas där så starkt på morgonen, men nu känns det som man knappt kan andas när man vaknar.
Men nu har jag micrat snabbkaffe, tagit en cigg. Barnen är ju överlyckliga och är ute och städar... För efteråt får ju alla barn åka på traktorsläpet 
Så de kan allt när de vill.
Det här var nog den roligaste fredagen för D i alla fall (även om jag satt vid chatten en del haha), men jag var faktiskt uppriktigt glad. Jag lekte "Mufasa" med barnen, sprang och kittlade omkull dem. De skrattade så de knappt fick luft. Då slog det mig att... Oj det här var längesen. Barnen somnade helt utmattade i min famn igår, en efter en. Med tanke på hur fort tiden går så hör man väl bara "Jag sticker till Emma" på fredagarna och sen att dörren slår igen... Fick en tankeställare om att verkligen njuta medan jag faktiskt får pussa på dem och lyfta upp dem haha. Ah säger mitt bäcken när sonen vill samma sak, men lika ska ju vara lika fast han väger dubbelt så mycket.
Nåt som verkligen känns jobbigt, är att den stationära datorn är... eh.. död. Min laptop som jag sitter vid nu stänger av sig när den får för mycket att arbeta med har jag upptäckt. Att sätta på musik går inte om jag ska kunna ha en webläsare uppe också. Det är därför jag försvinner snabbt från chatten ibland och risken finns att den hinner stänga av sig innan jag hinner publicera denna bloggen. Men jag tänkte att jag får ta risken idag haha, för nu kan nog inte ens det få mig på dåligt humör. Jag ser nog rätt nördig ut, sitter med mp3'n och vid datorn. Nä, det kanske inte ser så dumt ut egentligen.
Jag var ju hos tandläkaren igår. Och jag kan säga som så här, att.... det var helt vidrigt. De skulle rotfylla en tand. Det första hon påpekar är att jag är sen. Öh, ja 5 minuter, men fattar hon hur svårt det är att få en parkering vid den tiden och jag kan knappast gå in till samhället. Sen började helvetet, de fick inte bedöva i gommen. Det gjorde en tandläkare för några månader sen. Utan att säga ett ord så tryckte han ner sprutan i gommen, och den smärtan... Ah fy faen. Så efter att ha legat och skakat i 1½ h så skulle jag till allmän psyk och ta blodtryck och hämta ut medicin. Ringer min mamma i hopp om att jag skulle få tröst. Berättade att tandläkaren sagt att om hon inte får laga klart så kan det bli så allvarligt att jag hamnar akut sjuk på sjukhus. Valet var enkelt för mig. Hellre akut sjuk på sjukhus än spruta i gommen. Då kanske de söver mig när de ska fixa det.
Men det var nästan som hon skämdes över att jag var så barnslig. Hon sa att så som du skär i dig själv är mycket värre. Men hallå, då är det ju jag själv som orsakar smärtan...
Hade INTE tänkt ta svininfluensavaccinet, men jag vill definitivt att mina barn tar det, efterom vi alla tre tillhör riskgruppen. Sonen var inte alls pigg på att få en spruta i armen, jag skulle då visa att det inte var farligt.... Men när han såg det så höll han på att svimma. Han tog sin jacka och sen gjorde han det han gör bäst, sprang.
Hittar han vid hissen och försöker vara pedagogisk, men då ropar han att jag inte tycker om han, över hela byggnaden hrrrm ja lite pinsamt. Fick till slut tag på han och förklarade att det är pga att jag älskar honom som jag inte vill att han ska bli allvarligt sjuk. Han sa sen att han vet att jag älskar honom, men efter lite kompromissande så kom vi överens om att han går dit med pappa på måndag och tar sprutan. Får la se hur det går...
Stackars alla som är ute och städar i det här vädret. Jag får väl min beskärda del sen i stallet.
Lägger in denna för jag tycker den är så söt!
Allt svänger
Jag vet inte, förr när jag hade mina skov så kom de inte så tätt. Jag kunde vara manisk länge, och deprimerad länge. Jag kunde faktiskt vara i normalläge också, men det var så längesen jag var i det nu så jag har glömt bort hur det känns.
Livet i sig är svängigt just nu, sonen ska utredas, min lillstumpa trivs inte i sin klass utan vill gå i andra klassen. Vilket jag kan förstå, fattar inte varför de satte henne i den klassen hon är, när hon har alla sina vänner i den andra klassen. Hmm mysko tänkande.
Kärleksfronten, jag är som en isbit som vägrar smälta. Stackars D lunkar runt här och tål att jag tilltalar honom kort och koncist och bara när jag nödvändigtvis måste. Sexliv? Eh... Det existerar bara när jag är onykter, typ. Ändå säger han att jag är världens bästa tjej. Jisses tänker jag då, han kan inte ha mött många tjejer...
Jag var ju bra i början, men jag tror att det här med att flytta ihop påverkar mig mer än vad jag tror. Innerst inne så vill jag nog inte att han ska sälja sin lägenhet. Men å andra sidan så vill jag ju att han ska vara här. Nån som hänger med i hur jag tänker? Nej, inte jag heller.
Jag får nog börja inse att den här medicineringen inte funkar på mig. Men det finns inget mer att pröva säger hon, vi har gått igenom hela listan med mediciner nu och jag blir inte bra. Vilket naturligtvis stärker mammas misstankar om att jag inte är bipolär. Jag orkar inte att folk ifrågasätter hela tiden. Det är i alla fall 7 specialister som satt diagnosen oberoende av varandra. Som den läkaren jag har nu sa; "7 års studier kan väl inte visa fel diagnos?" Men min mamma hon pratar igenom det mesta och menar på att det är medicinerna som orsakat de maniska skoven. Och de depressiva perioderna, samt mitt självdestruktiva sätt.
Ja, tänk om det stämde! Ingen skulle bli gladare än jag! Att vara bipolär är fruktansvärt och jag fasar att mina barn kanske kommer bli det också. Men att göra som mamma vill, ta bort medicinerna, nu i allt detta. Tänk om allt skiter sig? Det kommer finnas hjälp lugnar hon mig med, men om jag blir manisk så får de inte tag i mig.
Nu går jag ju en gång i veckan och "visar upp mig" på allmän psyk. De tittar så jag inte är på väg att bli manisk. Hmm, jag är ju mixad, så jag har ju maniska tankar som dyker upp i skallen för att jag sen senare ska förstå att "Näää det går ju inte". Vill stänga av min hjärna, hur gör man det? Svar 1 : Med alkohol. Svar 2 : Med lugnande tabletter. Finns det nåt svar 3 så vill jag gärna veta!!
Jag undrar om jag någonsin kommer känna att jag hör hemma här på jorden. Det känns inte så, alls. Det enda jag känner band och närhet och riktig äkta kärlek till är mina barn. När jag har dem så får jag en identitet. Då är det min skyldighet att ge dem mat, hjälpa dem med läxor, mysa med dem framför tv:n, ja... Ge dem kärlek!
Sen försvinner dem! En hel vecka till sin pappa. Det är tur att barnen inte vet att deras mamma ligger utan identitet i sängen fram till onsdagen, apatisk men samtidigt kan jag tänka på rakblad hela tiden. TUR de inte vet det. Jag säger till dem att när de är hos sin pappa så ägnar jag mer tid åt hästen. Men det blir aldrig riktigt så. Jag behöver en identitet som ridtjej igen. Så som jag höll på att hopptävla förr... Jag vill bli den engagerade tjejen igen. Men jag tror inte det går just nu... Tänkte ju sälja hästen ett tag. Men kom på, att vad ska jag göra då? Då har jag bara datorn kvar. Inget kul det heller, för i den sitsen har jag ju varit i och det resulterade ju bara i att jag satt hemma i sängen hela dagarna med laptopen i knät. Nä, det finns inget annat som jag kan tänka mig att göra som hobby, så jag får ta tag i det här nu.
Ärligt talat, fick gå upp tidigt idag. När mobilen börja tjuta så var det nära att jag fick hjärtattack, for real!! Sonen skulle dra ut två tänder hos tandläkaren, men då kom de på att han måste äta en penicillinkur först pga allt var, han hade precis lika mycket var i förrgår. Kunde de inte ha satt in det då? Jävla puckon. Och i morgon är det min tur... De ska spola min framtand och rotfylla den. Men jag har sagt att de får inte rotfylla den så att den blir grå!!! Jag sa till dem häromdagen att kolla upp, för i Göteborg så har de börjat rotfylla med vitt i stället som ger mycket bättre resultat! Men trots att vi bara bor fem mil ifrån så kommer det väl ta tio år innan de börjar med det här. Annars så får jag bleka alla tänder helt enkelt. Jag kan ju inte gå runt med en grå framtand!
När jag tänker på det lite ändå, så har ju Voxra'n hjälpt en hel del. Mina ständigt återkommande självmordstankar som jag har varje kväll då jag planerar allting i minsta detalj, har faktiskt inte funnits där på ett tag. Men mixad som jag är så kan jag tänka när jag är inne på toan att jag gör slut på allt nu! Men sen svänger det igen. Ehhh.....
Jag har väl inte blivit direkt gladare, men det beror väl på att jag har ångesten kvar. Men jag försöker ändå att minska på benson, det har jag inte sagt till min läkare. Vågar inte säga nåt till henne. Förtroendet sprack i det ögonblicket hon vände kappan efter vinden då min mamma pratade med henne.
Jag har så mycket inom mig som vill ut. Svåra och jobbiga saker, men när jag väl sätter mig och ska skriva om dem. Då får jag inte fram det i ord. Jag köpte ett nytt block att skriva dikter i som jag ofta gör när jag känner så här, men jag får inte fram nånting där heller. Känner mig tom.
Men livet tågar ändå vidare på något sätt. Efter att ha matvägrat fyra dagar förra veckan så kom jag sen på att... Jag KAN ju inte ta livet av mig, jag har ju mina barn. Och då måste jag göra det bästa som går, dvs även ta hand om mig själv. För om jag inte äter, får jag ingen energi, då orkar jag inte med mina barn. Så jag försöker sköta mig nu. Tänk om man kunde ta hand om sig själv lika bra som man tog hand om barnen...
Nu ska jag avsluta. Och sova. Måste se om jag kan sova lite för att gå upp halv åtta är inte min grej riktigt, och att bli väckt av en tjutande telefon gör ju att man blir totalt aggressiv, tänkte kasta den i väggen, men kom sen på att jag behöver den haha.... Bye for now... Och ps. Jag har aldrig någonsin sagt eller skrivit att jag kan hålla mig kortfattad!
Livet i sig är svängigt just nu, sonen ska utredas, min lillstumpa trivs inte i sin klass utan vill gå i andra klassen. Vilket jag kan förstå, fattar inte varför de satte henne i den klassen hon är, när hon har alla sina vänner i den andra klassen. Hmm mysko tänkande.
Kärleksfronten, jag är som en isbit som vägrar smälta. Stackars D lunkar runt här och tål att jag tilltalar honom kort och koncist och bara när jag nödvändigtvis måste. Sexliv? Eh... Det existerar bara när jag är onykter, typ. Ändå säger han att jag är världens bästa tjej. Jisses tänker jag då, han kan inte ha mött många tjejer...
Jag var ju bra i början, men jag tror att det här med att flytta ihop påverkar mig mer än vad jag tror. Innerst inne så vill jag nog inte att han ska sälja sin lägenhet. Men å andra sidan så vill jag ju att han ska vara här. Nån som hänger med i hur jag tänker? Nej, inte jag heller.
Jag får nog börja inse att den här medicineringen inte funkar på mig. Men det finns inget mer att pröva säger hon, vi har gått igenom hela listan med mediciner nu och jag blir inte bra. Vilket naturligtvis stärker mammas misstankar om att jag inte är bipolär. Jag orkar inte att folk ifrågasätter hela tiden. Det är i alla fall 7 specialister som satt diagnosen oberoende av varandra. Som den läkaren jag har nu sa; "7 års studier kan väl inte visa fel diagnos?" Men min mamma hon pratar igenom det mesta och menar på att det är medicinerna som orsakat de maniska skoven. Och de depressiva perioderna, samt mitt självdestruktiva sätt.
Ja, tänk om det stämde! Ingen skulle bli gladare än jag! Att vara bipolär är fruktansvärt och jag fasar att mina barn kanske kommer bli det också. Men att göra som mamma vill, ta bort medicinerna, nu i allt detta. Tänk om allt skiter sig? Det kommer finnas hjälp lugnar hon mig med, men om jag blir manisk så får de inte tag i mig.
Nu går jag ju en gång i veckan och "visar upp mig" på allmän psyk. De tittar så jag inte är på väg att bli manisk. Hmm, jag är ju mixad, så jag har ju maniska tankar som dyker upp i skallen för att jag sen senare ska förstå att "Näää det går ju inte". Vill stänga av min hjärna, hur gör man det? Svar 1 : Med alkohol. Svar 2 : Med lugnande tabletter. Finns det nåt svar 3 så vill jag gärna veta!!
Jag undrar om jag någonsin kommer känna att jag hör hemma här på jorden. Det känns inte så, alls. Det enda jag känner band och närhet och riktig äkta kärlek till är mina barn. När jag har dem så får jag en identitet. Då är det min skyldighet att ge dem mat, hjälpa dem med läxor, mysa med dem framför tv:n, ja... Ge dem kärlek!
Sen försvinner dem! En hel vecka till sin pappa. Det är tur att barnen inte vet att deras mamma ligger utan identitet i sängen fram till onsdagen, apatisk men samtidigt kan jag tänka på rakblad hela tiden. TUR de inte vet det. Jag säger till dem att när de är hos sin pappa så ägnar jag mer tid åt hästen. Men det blir aldrig riktigt så. Jag behöver en identitet som ridtjej igen. Så som jag höll på att hopptävla förr... Jag vill bli den engagerade tjejen igen. Men jag tror inte det går just nu... Tänkte ju sälja hästen ett tag. Men kom på, att vad ska jag göra då? Då har jag bara datorn kvar. Inget kul det heller, för i den sitsen har jag ju varit i och det resulterade ju bara i att jag satt hemma i sängen hela dagarna med laptopen i knät. Nä, det finns inget annat som jag kan tänka mig att göra som hobby, så jag får ta tag i det här nu.
Ärligt talat, fick gå upp tidigt idag. När mobilen börja tjuta så var det nära att jag fick hjärtattack, for real!! Sonen skulle dra ut två tänder hos tandläkaren, men då kom de på att han måste äta en penicillinkur först pga allt var, han hade precis lika mycket var i förrgår. Kunde de inte ha satt in det då? Jävla puckon. Och i morgon är det min tur... De ska spola min framtand och rotfylla den. Men jag har sagt att de får inte rotfylla den så att den blir grå!!! Jag sa till dem häromdagen att kolla upp, för i Göteborg så har de börjat rotfylla med vitt i stället som ger mycket bättre resultat! Men trots att vi bara bor fem mil ifrån så kommer det väl ta tio år innan de börjar med det här. Annars så får jag bleka alla tänder helt enkelt. Jag kan ju inte gå runt med en grå framtand!
När jag tänker på det lite ändå, så har ju Voxra'n hjälpt en hel del. Mina ständigt återkommande självmordstankar som jag har varje kväll då jag planerar allting i minsta detalj, har faktiskt inte funnits där på ett tag. Men mixad som jag är så kan jag tänka när jag är inne på toan att jag gör slut på allt nu! Men sen svänger det igen. Ehhh.....
Jag har väl inte blivit direkt gladare, men det beror väl på att jag har ångesten kvar. Men jag försöker ändå att minska på benson, det har jag inte sagt till min läkare. Vågar inte säga nåt till henne. Förtroendet sprack i det ögonblicket hon vände kappan efter vinden då min mamma pratade med henne.
Jag har så mycket inom mig som vill ut. Svåra och jobbiga saker, men när jag väl sätter mig och ska skriva om dem. Då får jag inte fram det i ord. Jag köpte ett nytt block att skriva dikter i som jag ofta gör när jag känner så här, men jag får inte fram nånting där heller. Känner mig tom.
Men livet tågar ändå vidare på något sätt. Efter att ha matvägrat fyra dagar förra veckan så kom jag sen på att... Jag KAN ju inte ta livet av mig, jag har ju mina barn. Och då måste jag göra det bästa som går, dvs även ta hand om mig själv. För om jag inte äter, får jag ingen energi, då orkar jag inte med mina barn. Så jag försöker sköta mig nu. Tänk om man kunde ta hand om sig själv lika bra som man tog hand om barnen...
Nu ska jag avsluta. Och sova. Måste se om jag kan sova lite för att gå upp halv åtta är inte min grej riktigt, och att bli väckt av en tjutande telefon gör ju att man blir totalt aggressiv, tänkte kasta den i väggen, men kom sen på att jag behöver den haha.... Bye for now... Och ps. Jag har aldrig någonsin sagt eller skrivit att jag kan hålla mig kortfattad!
Fantasi Noll
Det här får bli den här bloggens första inlägg. Ville bara först och främst förklara varför jag valde ett sånt "namn". Jag är ju faktiskt trots allt en väldigt kreativ och fantasifull tjej... När jag vill.
blogg.se har ju så många användare så det är ju helt omöjligt att hitta på ett bra användarnamn. Så efter ett tag så kom jag på att min fantasi-skala låg på noll. Så då fick det bli fantasinoll.
Kommer skriva mycket här nu framöver tror jag. Om instängda känslor och tårar. Och skratt och glädje. Jag hoppas naturligtvis att det blir mest av det sistnämnda. Så, nu vet ni hur jag tänkte (eller inte tänkte) när jag tog det här domännamnet. Nu är det natta för egentligen längesen, och jag har druckit på tok för många drinkar.
Bye for now/ =)
blogg.se har ju så många användare så det är ju helt omöjligt att hitta på ett bra användarnamn. Så efter ett tag så kom jag på att min fantasi-skala låg på noll. Så då fick det bli fantasinoll.
Kommer skriva mycket här nu framöver tror jag. Om instängda känslor och tårar. Och skratt och glädje. Jag hoppas naturligtvis att det blir mest av det sistnämnda. Så, nu vet ni hur jag tänkte (eller inte tänkte) när jag tog det här domännamnet. Nu är det natta för egentligen längesen, och jag har druckit på tok för många drinkar.
Bye for now/ =)
