¤Sweeties Underliga Liv¤

Du var min bästa vän, i många år. Redan innan jag kände dig så pratade du om självmord... Jag pratade med dina andra vänner och de viftade bort det och sa att det gör hon jämt. Men hon gör det aldrig...
Men, många år senare, så ringde hon aldrig tillbaka när jag ringt. Hon var väldigt kort. Jag trodde det berodde på att hon hittat en vegansida där hon var väldigt aktiv (på internet då). Jag gav henne tid, men sa att jag ville att hon skulle höra av sig när hon orkar och vill.

Strax efteråt så fick jag veta att du var död. Bara tabletterna som du svalde med alkohol hade dödat dig, ändå så skar du upp dina handleder och hoppade från bron.

Ända sen du var liten så hade du sagt till din mamma att du inte hör hemma här, att du felplacerats. Men du var deras enda barn!! Du trodde på det övernaturliga, och det har jag fått bevis på efteråt. Du tog ditt liv för att du inte klarade att se smärtan och plågan alla djur utsätts för av människan.

Vi fann nog varann som vänner just för den där felplacerades känslan. Har också känt så i hela mitt liv och min familj känns inte som "min". Det känns som jag hör hemma nån helt annanstans. Men jag vet att jag hör ihop med mina barn, och dem är på jorden, därför kan jag inte lämna av som du...

Jag vet att du inte fick gå den enkla vägen efter döden heller. Du behövde helas, men nu vet jag att du sen flera år är i ljuset. När jag känner som mest att döden är den enklaste vägen så känner jag din närvaro. Du skrämmer inte mig när du sätter din hand på min axel. Jag kan inte se dig med min fysiska syn. Men jag känner dig, och trots åren så känner jag igen dig.


Skriver det här, för det slog mig nu att det gått ett helt decennium sen jag såg dig sist. Du sa till mig så otroligt många gånger att i händelse av din död så skulle jag se till att de spelade November Rain med Guns n Roses, samt Under the bridge med Red hot chili peppers... Men jag gjorde inte det. Jag kände att din begravning skulle bli ett bra minne för din mamma, inte att behöva ta hand om mig. Kan tillägga att det var i November som hon gick vidare... Gillar "gick vidare" mer än dog, för det var bara kroppen som dog. Hennes själ och personlighet finns fortfarande.



Den förra begravningen jag var på, var en stallkamrats.... Hon var 25 år och väntade sitt första barn, hon hade bara 2 veckor kvar till förlossningen, då hon dog på samma sätt som hennes bror bara gjort några dagar ifrån hennes bror som dog ca ett år innan henne. Deras mamma förlorade båda sina barn inom 13 månader pga samma fel.

Jag frågade hur de skulle göra med bebisen, då sa hennes man att NN tycker inte om att vara ensam, så de har lagt bebisen i magen igen.

När kistans sänktes ner så fick jag PÅ, antagligen pga min klaustrofobi. Det var flera som fick ta hand om mig istället för att kunna se hennes begravning. Så ville jag inte att det skulle bli på min bästa väns begravning.

Men jag spelar låtarna och tänder ljus på din dag. Och även utan låtarna så är tankarna ofta hos dig. Nu när jag fastnar i den onda spiralen så åker jag till din grav, just för att känna känslan att mina barn inte ska behöva besöka mig på det här viset, så det är mycket i eget syfte. Jag ser dig ibland. Jag tycker mig se dig ibland. Bland folkmassor, i en bil när jag kör ute på vägarna...

När jag fick beskedet att det var självmord, så blev jag lättad. Det var din egen vilja. Det hade varit fruktansvärt om det var ett mord. Jag gick ner till stallet. Då hade boxlampan gått sönder. Jag sa till personalen som bytte. Den gick sönder om och om igen... Fyra gånger... Som hon vet är mitt lyckotal. Det var som att hon ville tala om att hon hade det bättre nu. Då när vi umgicks så skojade vi jämt, och hon sa alltid att om jag dör så kommer jag och spökar för dig...  I lampan... Hon har inte gjort det sen den gången. Men jag känner som sagt hennes närvaro här när jag är som svagast. Så hon finns för mig fortfarande. Men det känns så fel att hon avslutade sitt liv när hon bara var 20 år.

Men jag vet att du har det bra nu, och jag besöker som sagt din grav fortfarande och även din kusins. Jag ställer ordning och sätter ut mer blommor. Du kommer aldrig bli bortglömd.

Under the bridge speglar verkligen ditt tankesätt, så jag lägger in den också. För min egen skull. För att jag lätt ska kunna gå tillbaka och minnas.

Det var ju under bron som hon dog, jag funderar ofta över innebörden i låten om det hände henne någonting som hon inte kunde prata med nån om. Jag trodde vi var bästa vänner och att jag visste allt om henne. Men tänk så lite jag visste...

Och till er som läst er ner hit. Även om era vänner pratar om självmord, så ska ni inte tänka "de som pratar om dem är inte dem som begår dem" för även om det bara skulle stanna vid prat, så är det ju ändå ett stort rop på hjälp. Man pratar inte om självmord om man är frisk, även om det är på fyllan...