En rubrik till alltihop? Är ni inte kloka?
Jag avskyr min bror så nåt fruktansvärt. Tyvärr kan väl säga så tänker jag på honom när jag hör denna låten
Jag lyssnar mycket på den nu, hah - Det är därför du är så deprimerad nu tänker ni? Lyssna på såna låtar... Herrejisses.... Men njet, det är inte därför jag är deprimerad. Jag är deprimerad för att jag aldrig verkar få må bra mer än ett kort endaste litet tag. Jag har nu i flera nätter legat och tänkt på ursäkter till att dö, ja alltså godkända ursäkter så inte barnen någonsin klandrar sig, de är ju de som lyser upp mitt liv för fan!
Mina systrar sms:ade mig dagen före julafton och på julafton. Jag skickade tillbaka och fråga vem det var eftersom min kontaktlista är raderad. Då var det min "stora" storasyster. Skrev kallt tillbaka "Du har skrivit till fel person, jag har inga syskon." Då skrev hennes man till mig ett mess som jag inte besvarade. Jag höll på att skriva ett mess som ligger i mitt utkast nu, men jag ville inte göra henne för ledsen när det trots ändå är jul. På julafton då skickade den andre systern, hon skrev bara lite lätt att hon hoppades att vi kunde börja höras lite igen.. Och NEJ, det kan vi inte göra ville jag skicka tillbaka, men eftersom det var julafton och allt så struntade jag i att besvara sms:et. Det hade bara blivit väldigt elakt.
Kan tillägga att min pappa och jag nu officiellt brutit kontakten. Han vägrar ringa mig, och det är väl från honom jag fått min envishet ifrån för jag tänker då fan inte ringa han... Inte ens om nån lovade mig 10000 kr rätt ner i fickan. Bara det han trodde om mig... Fan förstår mig inte på han för fem öre, men han super väl igen och då är det inte så lätt att komma överens heller. Fuck him, I don't give a fuck...
Har läst nu i flera artiklar där nån hastigt ryckts bort ur livet, att de anhöriga inte pratade mer om hur man vill ha det efter sin död. Om man vill kremeras eller inte etc... Jag har beslutat mig för att skriva ett sånt brev, för jag har ju planerat min begravning sen -06, så det är ju bara att skriva ner och printa ut, men lämna till en vän, inte till en familjemedlem. De skulle aldrig förstå det.
Jag har sagt till min mamma flera gånger att om jag dör och det finns organ att ta, så vill jag donera dem. Men hon har sagt att dels vill hon inte tala om det, dels så tror hon inte att hon kommer kunna uppfylla den önskan. Jag anmälde då mig själv, att jag vill donera i händelse av min död, men då sa de att om min närmaste anhörige eller anhöriga motsätter sig det, så tar de inte organen... WTF?!! Det är ju mina organ eller? Även om jag är död. Jag tror inte det finns nåt annat än min själ som jag behöver ta med mig när jag dör... Så varför inte då ge nån annan kanske chansen att leva ett par år extra med exempelvis mitt hjärta eller mina njurar.
Det är en sjuk värld vi lever i. De som inte vill donera... Tänker de samma sak om de själva skulle behöva en transplantation? Neh, tror inte det. För när man väl ligger inför dödens faktum så tror jag, att även om man så tidigare hela livet varit självmordsbenägen, så vill man kämpa på och överleva till alla odds.
Känner mig som en switch i huvudet nu, från ämne till ämne... Igår kväll var första gången jag var utomhus på fyra dagar. Jag har gömt mig från omvärlden, sov bort julafton och gått här hemma med alla persienner nerdragna. Chockad jag blev när jag såg hur mycket snö det var. Tänkte rida men när jag såg att det var en som red ett sto därinne i manegen så kände jag att jag orkar inte med det idag... Han har ju fortfarande plenty hingsthormoner kvar...
Ska åka och handla julklappar till barnen idag. Hoppas jag hittar nåt fint, som de önskar sig. Frågan är om jag ska åka själv eller om D ska följa med. Vi bråkade igår, eller snarare jag freakade ur på honom. När det kommer till pengar, ansvar etc så är han som en liten barnunge, och det i kombinationen att vi har svårt att kommunicera gör det outhärligt emellanåt. Men han är en fin kille, ett hjärta av guld. Men ibland räcker inte det... Då jag är deprimerad så är jag heller inte i kontakt med mina känslor...
Känner ingen kärlek till nån förutom mina barn. Önskar så att få vara "frisk" bara ett litet tag så jag vet om jag verkligen älskar D eller inte. Jag tror jag älskar honom. Men hur kommer man veta här i livet då man faller in i såna perioder hela tiden. Kan inte vara ett roligt liv för han heller... "Jaha,, nu har hon långärmat, då har hon alltså skurit sig, undra hur många tabletter hon tagit nu, lever hon? Kommer hon göra nåt dumt nu när hon är ute? Kommer hon prata med mig idag eller kommer hon låtsas som att hon inte ser mig som vanligt?" Kan inte fatta att det här verkligen är det han vill.
Jag blev faktiskt rörd på julafton då jag pratade med barnen, då sa min son, "du, glöm inte hälsa Daniel", märks att barnen helt accepterat honom nu. Önskar bara att det blir ordning och reda på allt. För nu känns allt upp o ner på, och då blir jag om möjligt ännu snurrigare... GAH!
Ska bli mysigt att få hit barnen, plus att de är lediga hela veckan och allt. Samtidigt är jag livrädd då jag har det helknas med sömnen nu. Tänk om jag somnar på dagen... Men, får försöka tänka positivt.. För jag vill definitivt ha hit dem och jag hoppas snön ligger kvar då så ska vi åka massa pulka och snowracer. Haha, tänker på förra vintern... Jag åkte snowracern och när jag kommer i världens fart nedför en jättebacke så ser jag att det är ett stort hopp, jag flög av STORT, jag och snowracern gick skilda vägar kan man säga haha... Men gud vad jag skrattade, ni vet sådär hjärtligt, så tårarna sprutar och man bara ligger ned på backen och inte kan resa sig för att man skrattar så kraftigt. Jag skulle verkligen behöva ett sånt skratt igen. Jo, jag fick ont och blåmärken, men det tar jag gärna för ett sånt skratt.
Da Question, ska jag duscha idag eller inte? Hade vi webcammat så hade ni sagt "Defintivt", men läkaren sa att jag skulle strunta i att duscha i ett par dagar... Problemet är bara att jag hade struntat i det några "dagar" innan det hände med handen också... Äh jag måste nog det... Annars kommer folk fly ifrån affärerna när jag kommer in, fast det är ju i och för sig något positivt.... Slipper jag massa knöande folk...
