¤Sweeties Underliga Liv¤

Anledningen till att jag inte skrev in mig denna veckan beror på att den läkaren som brukar vara där, är i Thailand nu. Och AT läkare får inte röra bland mina meds ändå så det är liksom ingen idé. Men ändå så... Det hade vart skönt att bara få vara där. Nu har det vart så många möten inbokade denna veckan samt att en tjej skulle hoppträna min häst, det vill jag ju inte missa!!

Möte nr 1; Utvecklingssamtal för sonen. Han gör framsteg, men hon tycker ändå att vi ska ställa in oss på att han ska gå om tvåan. Men mycket hade blivit bättre än sist så det var ju positivt.

Möte nr 2; Detta mötet skedde i kommunhuset idag hos skolans psykolog. Hon har nu studerat sonen vid flera tillfällen samt haft samtal med honom. Hon tog upp det här med intelligenstest etc... Jag har varit så jävla rädd att de ska säga att han är "efter", för det är han inte!! Enligt skalan så låg han under medel, väldigt lågt, men inte steget nedanför till att han är "efter". Hon sa att hon sätter inga diagnoser, utan säger bara vad hon tror, samt skriver med det i journalen till BUP. Hon anser att han har ADHD med Autistiska drag.

Jag kan förlika mig med det. Det finns en tjej i stallet med exakt samma diagnos och sonen och hon är så otroligt lika. Men ändå fick jag en elakartad klump i magen... Det kändes... Konstigt. Men samtidigt blir jag ju glad över att han får hjälp i tid! Som psykologen sa; "Det är samma NN som det var igår". Och det är ju så sant!

Med de här autistiska dragen menar hon att det spelar ut sig lite över Aspergers. Och jag tror att om de utredde mig (ytterligare) så hade jag fått diagnosen ADHD och Aspergers. Jag går in för nåt, och då finns inget annat. Jag tar fram all fakta, allt som finns att se, och går över det om och om igen.  Sonen sitter ofta med mig då vi Googlar på saker etc... Då kan vi fastna för nåt som vi sen letar upp all fakta om. Jag får ju översätta engelskan då. Men de stunderna har jag bara sett som roliga. Att vi gör nåt tillsammans.

Men hur ska jag göra med mina självdestruktiva tankar. Jag har skurit mig en hel del det sista och jag känner för att göra det ikväll med. Har ju ingen alkohol som kan dämpa hjärnan och ångesten och då får det bli att jag skär mig istället. En del av mig vill bara att jag ska få åka upp och lägga in mig, på min avdelning med eget rum. Bara få sitta där och vara. Men det sista som psykologen sa nu idag var, "att nu måste ni vara starka. Finnas där och stötta honom." Och det är ju det jag vill helst av allt. Men hur ska det funka när jag bara tänker på rakblad, blod, smärta och befinner mig i ett evigt mörker. Jag förstår inte. Jag förstår inte alls...