Med tårar rinnandes...
En torsdagsmorgon, en förtärande klump i magen. Förstår inte hur jag ska kunna ta mig till stallet idag. Vet inte om jag ens klarar att heja på de andra i stallet utan att tårarna forsar. Och dem har jag absolut ingen lust att öppna mig för. Jag har ingen lust att öppna mig för nån! Jo, det på ytan kan de få se. Men det som sitter djupast vågar jag inte säga till någon. Tyvärr har livet gjort mig som sådan att jag inte kan lita på nån, inte på någon!
Vill ha några tusen och ta en restresa och sen skita i att åka hem. Men det kan jag ju inte, mina barn behöver mig. Och jag behöver dem. Men bara för att komma bort ett tag. Jag sitter i valet och kvalet om jag ska lägga in mig eller inte. Men eftersom det inte finns garantier för att jag blir utskriven till på måndag då barnen kommer helt ovetandes, så går det inte. Men jag känner att jag kan inte stanna här. Men vart ska jag ta vägen då? Finns knappt nån bensin i bilarna, och nån större summa pengar har jag inte... Vad ska jag göra? Frustration, agitation, sänkt. Alla negativa ord passar bra in på mig och på min sinnesstämning.
Apropå bensin så fick jag soppatorsk igår för första gången i mitt liv faktiskt. Jag trodde väl att D hade tankat så jag kunde köra in till samhället. Det var ju då jag skulle träffa skolpsykologen. Sist vi träffade henne så kom jag försent pga att det fanns inte en enda jävla parkering vart man än körde! Och nu då, två gånger av två så kommer jag försent! Vad gör det för intryck? Jag stod på 45:an och skrek på D, jag var totalt vansinnig. Så fort han kom så tog jag hans bil. Sket totalt i om han kom därifrån eller inte, tänkte bara på mötet, det är ju det som jag varit så nervös inför. Men han fick hjälp av en vän att bogsera bilen till macken.
Jag har inte ens orkat kolla vilken av bilarna han lämnat hemma idag. Men jag åker nog inte längre till stallet ändå... Om jag nu inte stannar i sängen resten av dagen. D's mamma vill bjuda oss och barnen på Liseberg på lördag. Barnen skulle i så fall få åkband. Men hur ska jag klara att hålla masken där? KLART jag vill göra det för barnens skull. Men om jag inte klarar det så är det inte nån fara ändå eftersom det faktiskt är pappans helg. Och han har redan tagit dem till Liseberg för bara två veckor sen.
Min relation till D... Eller? Finns det nån relation? Jag pratar inte med honom, det är faktiskt ett under att jag orkar svara när han frågar om jag vill ha mat. Ett solklart nej. Jag vill inte ha nån mat. Jag vill inte att min kropp ska fungera, jag vill att den får känna på hur ont det gör på insidan, hela tiden. Varför ska jag fysiskt må bra när själen brister?
Om jag hade fått välja, utan att tänka på någon annan än mig själv, så skulle jag vilja att D bodde i sin lägenhet ett tag. Jag vill inte göra slut, bara få en paus. Få gömma mig och få vara ledsen, utan att behöva tänka på någon annan.
Men nu är saken som sådan att den jag tänker mest på är mina barn, och då särskilt sonen. Pga hur han mår så skulle det bli en stor förändring i hans liv och jag vill undvika det nu. Visst saker händer i livet. Men jag vill att han ska vara bättre balanserad innan man gör för stora förändringar. Och sen så älskar jag faktiskt D, ni som läser det här, kanske har svårt att förstå det med tanke på hur jag är mot honom.
Men jag klarar inte "plåster", han vill inte vara med sina vänner, bara med mig, med mig, med mig.... Och jag klarar inte det. Jag behöver space och andrum. Jag VILL att han en fredag åker med ett par kompis och tar några öl på nån krog. Men han gör ju inte det. Han vill vara med mig, han vill inte lämna mig ensam. Jag har förklarat för honom att jag mår bättre av att vi har varsitt socialt liv emellanåt. Vi har ju ett socialt liv ihop också.
Men som läget är nu... Igår så försökte han hålla mig i handen när vi var på väg till manegen, jag sa då till honom att jag klarar inte berörning just nu. Okej, sa han. Inatt så låg han och sov inne i barnens rum. Själv så tugga jag sönder fem stycken Xanor depot och dubbel dos Propavan. Det var min lösning istället för att ta fram rakbladet. Men nu har jag inga lugnande, så hur ska jag göra idag? Jag skulle bara vilja åk upp till psyk och prata med en läkare där. Få höra att det finns "massor" som känner precis som dig just nu, det vänder vilken dag som helst så åk du hem och vila, så kommer du vakna upp en dag och känna att det har vänt.
Men läkaren kommer inte säga så, och det kommer inte bli så. Jag är fast. Fast i en värld där jag inte vill vara. "Tänk på dina barn" säger dem. Det är ju det jag gör och det är därför jag står på jorden idag! Men när jag blir tillräckligt deprimerad så tänker jag bara på hur bra de skulle ha det utan mig. Även om deras pappa inte sköter allting perfekt, så älskar han dem.
Hur jävligare kan det bli? Jag vågar knappt skriva det *peppar peppar*, det känns som mitt liv går efter Murphy's lag.
The Murphy Philosophy:
Smile . . . tomorrow will be worse.
Murphy's law:
If anything can go wrong, it will
If anything just cannot go wrong, it will anyway
Left to themselves, things tend to go from bad to worse
If everything seems to be going well, you have obviously overlooked something
Vill ha några tusen och ta en restresa och sen skita i att åka hem. Men det kan jag ju inte, mina barn behöver mig. Och jag behöver dem. Men bara för att komma bort ett tag. Jag sitter i valet och kvalet om jag ska lägga in mig eller inte. Men eftersom det inte finns garantier för att jag blir utskriven till på måndag då barnen kommer helt ovetandes, så går det inte. Men jag känner att jag kan inte stanna här. Men vart ska jag ta vägen då? Finns knappt nån bensin i bilarna, och nån större summa pengar har jag inte... Vad ska jag göra? Frustration, agitation, sänkt. Alla negativa ord passar bra in på mig och på min sinnesstämning.
Apropå bensin så fick jag soppatorsk igår för första gången i mitt liv faktiskt. Jag trodde väl att D hade tankat så jag kunde köra in till samhället. Det var ju då jag skulle träffa skolpsykologen. Sist vi träffade henne så kom jag försent pga att det fanns inte en enda jävla parkering vart man än körde! Och nu då, två gånger av två så kommer jag försent! Vad gör det för intryck? Jag stod på 45:an och skrek på D, jag var totalt vansinnig. Så fort han kom så tog jag hans bil. Sket totalt i om han kom därifrån eller inte, tänkte bara på mötet, det är ju det som jag varit så nervös inför. Men han fick hjälp av en vän att bogsera bilen till macken.
Jag har inte ens orkat kolla vilken av bilarna han lämnat hemma idag. Men jag åker nog inte längre till stallet ändå... Om jag nu inte stannar i sängen resten av dagen. D's mamma vill bjuda oss och barnen på Liseberg på lördag. Barnen skulle i så fall få åkband. Men hur ska jag klara att hålla masken där? KLART jag vill göra det för barnens skull. Men om jag inte klarar det så är det inte nån fara ändå eftersom det faktiskt är pappans helg. Och han har redan tagit dem till Liseberg för bara två veckor sen.
Min relation till D... Eller? Finns det nån relation? Jag pratar inte med honom, det är faktiskt ett under att jag orkar svara när han frågar om jag vill ha mat. Ett solklart nej. Jag vill inte ha nån mat. Jag vill inte att min kropp ska fungera, jag vill att den får känna på hur ont det gör på insidan, hela tiden. Varför ska jag fysiskt må bra när själen brister?
Om jag hade fått välja, utan att tänka på någon annan än mig själv, så skulle jag vilja att D bodde i sin lägenhet ett tag. Jag vill inte göra slut, bara få en paus. Få gömma mig och få vara ledsen, utan att behöva tänka på någon annan.
Men nu är saken som sådan att den jag tänker mest på är mina barn, och då särskilt sonen. Pga hur han mår så skulle det bli en stor förändring i hans liv och jag vill undvika det nu. Visst saker händer i livet. Men jag vill att han ska vara bättre balanserad innan man gör för stora förändringar. Och sen så älskar jag faktiskt D, ni som läser det här, kanske har svårt att förstå det med tanke på hur jag är mot honom.
Men jag klarar inte "plåster", han vill inte vara med sina vänner, bara med mig, med mig, med mig.... Och jag klarar inte det. Jag behöver space och andrum. Jag VILL att han en fredag åker med ett par kompis och tar några öl på nån krog. Men han gör ju inte det. Han vill vara med mig, han vill inte lämna mig ensam. Jag har förklarat för honom att jag mår bättre av att vi har varsitt socialt liv emellanåt. Vi har ju ett socialt liv ihop också.
Men som läget är nu... Igår så försökte han hålla mig i handen när vi var på väg till manegen, jag sa då till honom att jag klarar inte berörning just nu. Okej, sa han. Inatt så låg han och sov inne i barnens rum. Själv så tugga jag sönder fem stycken Xanor depot och dubbel dos Propavan. Det var min lösning istället för att ta fram rakbladet. Men nu har jag inga lugnande, så hur ska jag göra idag? Jag skulle bara vilja åk upp till psyk och prata med en läkare där. Få höra att det finns "massor" som känner precis som dig just nu, det vänder vilken dag som helst så åk du hem och vila, så kommer du vakna upp en dag och känna att det har vänt.
Men läkaren kommer inte säga så, och det kommer inte bli så. Jag är fast. Fast i en värld där jag inte vill vara. "Tänk på dina barn" säger dem. Det är ju det jag gör och det är därför jag står på jorden idag! Men när jag blir tillräckligt deprimerad så tänker jag bara på hur bra de skulle ha det utan mig. Även om deras pappa inte sköter allting perfekt, så älskar han dem.
Hur jävligare kan det bli? Jag vågar knappt skriva det *peppar peppar*, det känns som mitt liv går efter Murphy's lag.
The Murphy Philosophy:
Smile . . . tomorrow will be worse.
Murphy's law:
If anything can go wrong, it will
If anything just cannot go wrong, it will anyway
Left to themselves, things tend to go from bad to worse
If everything seems to be going well, you have obviously overlooked something
Kommentarer
Trackback
