¤Sweeties Underliga Liv¤

När ingen vet, så är det smärta i allra högsta grad. Jag trodde att det skulle bli bättre nu... Nu när jag fick mina barn igår. Men misslyckandet kom direkt. Jag somnade 18:30... Pga mina sömnproblem så hade jag gått upp 03:30, såvisst, det kanske inte var så konstigt att jag blev så himla trött. Men... Det enda jag vill är att få ha kraft och ork när dem är här. Sen om jag rasar ihop veckan efter när de är hos sin pappa... Det gör inget.

Det känns jobbigt, jag har aldrig varit den personen som ringt till vänner eller familj och gråtit. Jag gråter när jag kör bil (trafikvarning), där är det isolerat och jag vet att ingen varken hör eller ser mig. Sist jag grät inför en människa och verkligen berättade det som fanns i hjärtat var sist jag var på slutenpsyk, då efter att jag gjorde det brutala snittet i armen.

Det var en i personalen där, han har funnits där sen jag började "besöka" stället. Istället för att ge sig när jag snabbt svarade "Det är bra", när han frågade hur jag mådde, så satte han sig vid min säng. Han såg att jag satt och bloggade. Han frågade om han fick läsa lite. Han läste, det kändes inte så obehagligt, det är värre om man berättar muntligt, för då sluter jag mig oftast som en sten och förblir ogenomtränglig.

När han läst klart så började han ställa frågor, och han hade de bästa svaren själv. Han berättade hur han skulle se på mina problem om han var i min situation, men inte sjuk. Lager efter lager skalades av och till slut så kom gråten, jag grät och kände inte att det fanns nåt pinsamt i det, inte där och då.

Jag fattar inte, jag har ALLT i stort sett. En underbar sambo, två fina underbara barn, en bra relation till deras pappa. En mamma som ställer upp till 120 %, en egen häst... Allt jag kan önska mig, ändå är jag inte lycklig.

De säger att tabletter inte kan göra allt, man måste minsann försöka själv också!!! Men vad fan är det jag gör då? Skiter jag i mina barn? Struntar jag i min häst? Försöker jag få relationen till min mamma och sambo att gå åt helvete? Svar; NEJ på alla frågor. Jag försöker visst, hela tiden. Jag älskar mina vänner, men just nu orkar jag bara inte ha någon större kontakt med dem.

Är det som i Lars Winnerbäcks text "Av ingen frö"?

Kan någon ge vad du ska ha
Vill någon se vad du har sett
Kan du nånsin hitta rätt
och få tillbaka det du gett

Du har sett drömmar rasa ner
och du vet hur munnar ler
Dom älskar gärna det dom ser
men dom skräms bort om det finns mer

Men du är van vid folks manér
och från din vagga till din grav
är du den vilsna världens slav
du är en tår i svarta hav

Jag är tåren, känner mig så totalt vilsen här.
Förstår inte vad det är som andra ser som är så bra, eller roligt?

Jag känner mig lycklig ihop med mina barn, när jag mår bra. När jag inte mår bra så mår jag ändå bättre med dem än utan dem. Undrar bara om det finns nåt slut på det här. Det här är sjukt, ni förstår inte nånting.
Det finns ingen som vet, eller tror sig veta. Finns flera som klappat mig på axeln och sagt att "Jag förstår precis hur du känner, så har jag också känt ibland. Då är det jättebra att promenera."
Hur fan ska jag kunna promenera om jag knappt orkar ta mig upp ur sängen?
Då förstår dem inte, inte skalan av smärtan som bor inombords i mig. De säger att tiden läker alla sår, men nu börjar jag undra, för det har gått flera år.


Jag märker ju själv hur falsk jag är... Det hugger som knivar inombords, jag sitter här framför datorn, men om sambon kommer in med telefonen och säger att det är nån som vill prata med mig, så drar jag på mig ett smajl, harklar till rösten och pratar på och är sympatisk till dem och deras mående. Mig själv orkar jag inte prata om,
jag säger det jag alltid säger; "Bara bra här!", eller frasen "Det är som det brukar",
den sistnämnda drar jag för mamma och pappa.



Men det är väl egentligen självklart att man säger att allt bara är bra?
Det handlar inte om nån hjärtlig fråga nu för tiden,
utan är bara en artighetsfras där man förväntas säga att det är bra.
Säger man något annat så undviker den personen en sedan,
eller undviker frågan i alla fall. När jag mår riktigt dåligt och inte orkar höra på andras gnäll så frågar jag istället;
"Hallo, vad gör du?" För det är ju nåt jag vill veta. Jag vill ju egentligen veta hur de mår också och kunna hjälpa dem, men jag har upptäckt att jag inte är någon supermänniska och kan lösa andras problem hela tiden.
Det kan verka egoistitskt, men för att jag ska orka med barnen, och framförallt sonen, så måste jag "spara" mig till det. Först och främst.

Nu, mina vänner som kanske läser det här, behöver ni inte vara rädda för att berätta om saker,
ni vet att jag säger till om jag inte orkar lyssna.

Jag avbröt ju relationen med mina halvsyskon för ett tag sen.
Jag kände att jag själv inte mådde bra utav att de fanns i mitt liv,
så jag plockade bort dem. Rensade rejält bland mina vänner också.
Såna som bara tar och tar och aldrig ger orkar jag inte med.

Nu är nog pappa ute ur mitt liv också. Hela min barndom så har han varit alkoholist.
Han slutade när jag var 16 år pga att hans lever höll på att "dö". Nu har han blivit pensionär,
och jag känner det i maggropen att han börjat igen.

Han har aldrig pengar, vilket han alltid haft förut. Han svarar inte när man ringer, och ringer aldrig heller upp. Ändå får jag höra vilken dålig dotter han har när jag ringer. Då har jag ändå väntat ut honom för att se om han överhuvudtaget ringer mig. Men det händer inte.
Nu fyllde ju dottern nyss 6 år, han skickade 500 kr till present (då han inte vill gå in i affärer), så hon fick gå och välja själv och var överlycklig. Vi pratade hela tiden om att hon inte skulle glömma att ringa och tacka honom.
Nu i efterhand så tror jag vi glömde det.
Det kan jag förstå om han blir sur över då.

Men jag tycker ändå... Jag är hans enda barn. Den här gången kommer jag inte att ringa.
Om han och jag tappar kontakten så har jag bara mamma kvar.
Men, "Ensam är starkast"... Tsss eller hur? Jävla skitliv. Eller ska jag svära åt mitt psyke istället.
För nåt är det fel på. Eftersom det är jag som gnäller på
allt, så måste det vara mig det är fel på, eller hur? Vilken dum fråga egentligen...
Det är ju det den här bloggen handlar om... Hur psykiskt instabil jag är.
Hallelujah...