Vad är vad och hur mår jag egentligen?
Tänkte blogga lite igår kväll innan jag (åter) gick och lade mig igen.. Men jag sabbade återigen en lördagskväll genom att somna och vakna vid 23-tiden... Då är det ju försent med allt!!! Jag började smutta på en drink, men kände inte för det... Låg och tittade på "Presidenten och Miss Wade", oj vilken kärlekshistoria. Själv hittade jag D på en parkbänk där han satt och drack öl haha.... Men jag är lycklig med honom ändå ;)
Det är bara livet som fuckar upp sig, och mitt humör. Moodswings? Oh yeah...
Det första jag gjorde i morse var att skära mig. Jag hann inte ens kliva upp ur sängen, jag hade sån überångest så jag kände bara att den här dagen fungerar inte annars. Det är precis som de platserna på armarna där jag inte har sår riktigt pushar mig och det blir jättesvårt att stå emot begäret.
Då tänkte smarta(?) jag att det här med "cutting"... Det är ett begär, ett behov man skapar själv. Precis som med cigaretter och alkohol. Om min mamma skulle få reda på detta och be mig sluta, så skulle väl jag kunna argumentera tillbaka att säga... -Men du då? Då får du sluta röka, det står på varje paket att rökning dödar.
MEN, pga att det har funnits sen en bra tid tillbaka i tiden, då människor inte fattade bättre, så ska det vara okej?
Om tio år så kanske det finns en majoritet som skär sig? Inte troligt, men det är en liknelse. Inga beroende är varken bra eller okej.
Läste i en kommentar till en blogg, eller så var det en blogg... Jag rör ihop saker så lätt. I alla fall, att en bonde på 1700-talet fick så mycket information under en livstid som vi får idag. På en endaste dag.
Är det inte så konstigt då att hjärnan ballar ur, eller muterar på nåt knepigt vänster? Det var ändå bara 300 år sen. Det är inte så längesen. Jag tror att särskilt efter att internet blev känt och särskilt nu då det finns oändligt med sökmotorer som kan ta fram nästan all fakta om nästan allting, att hjärnan får för mycket information. Är det konstigt att man inte kan gripa tag i en tanke, utan att de istället far runt i skallen utan att man får grepp över nånting överhuvudtaget?
Jag försöker hålla mig borta från att gå in på Expressen.se och Aftonbladet.se när jag mår dåligt... När jag mår dåligt tycker jag inte bara synd om mig. Jag ser bilderna på barn som råkat springa på minor, barn som svälter, kvinnor som våldtags om och om igen... Och det ger en otrolig smärta i mig. Jag gråter, hulkandes tänker jag att om jag vann massa pengar, så skulle jag åka dit och försöka göra nånting åt någon eller flera. En kan inte hjälpa alla, men alla kan hjälpa en.
I morgon kommer barnen. Jag får alltid ångest dagen innan.... Konstigt nog med tanke på att jag längtar så oerhört efter dem. Jag håller inte på att trappar ner nu utan ska göra det sen veckan efter. Det ska bli härligt att ha sina skruttar... Hehe vad ska man säga? De vet inte ens själva att de är dem som hindrat mig från självmord många gånger. När jag vart så nere att jag tänkt att de har det bättre utan mig, så har jag sett deras ansikte framför mig, plirandes i ögonen och det fina leendet med de underbaraste skrattgropar man kan skåda. Jag SKA aldrig lämna dem. Men jag är så rädd... Att saker och ting ska gå åt fanders ändå.
Nu ska jag iväg och hämta min mobiltelefon som är "lagad", tror jag inte på ett ögonblick att den är... De skickar in den till Nokia, Nokia startar upp den och tänker att den funkar ju GAHHH! Sen får jag den tillbaka i samma skick. Det har hänt tre gånger nu, får se om det blir den fjärde nu.
Ska försöka komma ur morgonrocken, klockan är ändå snart 14:00. Jag tänkte jag ska bygga upp lite hinder idag och se om hästen har lust att hoppa lite. Såvida det inte är för många andra i manegen då.
Bye for now....
Det är bara livet som fuckar upp sig, och mitt humör. Moodswings? Oh yeah...
Det första jag gjorde i morse var att skära mig. Jag hann inte ens kliva upp ur sängen, jag hade sån überångest så jag kände bara att den här dagen fungerar inte annars. Det är precis som de platserna på armarna där jag inte har sår riktigt pushar mig och det blir jättesvårt att stå emot begäret.
Då tänkte smarta(?) jag att det här med "cutting"... Det är ett begär, ett behov man skapar själv. Precis som med cigaretter och alkohol. Om min mamma skulle få reda på detta och be mig sluta, så skulle väl jag kunna argumentera tillbaka att säga... -Men du då? Då får du sluta röka, det står på varje paket att rökning dödar.
MEN, pga att det har funnits sen en bra tid tillbaka i tiden, då människor inte fattade bättre, så ska det vara okej?
Om tio år så kanske det finns en majoritet som skär sig? Inte troligt, men det är en liknelse. Inga beroende är varken bra eller okej.
Läste i en kommentar till en blogg, eller så var det en blogg... Jag rör ihop saker så lätt. I alla fall, att en bonde på 1700-talet fick så mycket information under en livstid som vi får idag. På en endaste dag.
Är det inte så konstigt då att hjärnan ballar ur, eller muterar på nåt knepigt vänster? Det var ändå bara 300 år sen. Det är inte så längesen. Jag tror att särskilt efter att internet blev känt och särskilt nu då det finns oändligt med sökmotorer som kan ta fram nästan all fakta om nästan allting, att hjärnan får för mycket information. Är det konstigt att man inte kan gripa tag i en tanke, utan att de istället far runt i skallen utan att man får grepp över nånting överhuvudtaget?
Jag försöker hålla mig borta från att gå in på Expressen.se och Aftonbladet.se när jag mår dåligt... När jag mår dåligt tycker jag inte bara synd om mig. Jag ser bilderna på barn som råkat springa på minor, barn som svälter, kvinnor som våldtags om och om igen... Och det ger en otrolig smärta i mig. Jag gråter, hulkandes tänker jag att om jag vann massa pengar, så skulle jag åka dit och försöka göra nånting åt någon eller flera. En kan inte hjälpa alla, men alla kan hjälpa en.
I morgon kommer barnen. Jag får alltid ångest dagen innan.... Konstigt nog med tanke på att jag längtar så oerhört efter dem. Jag håller inte på att trappar ner nu utan ska göra det sen veckan efter. Det ska bli härligt att ha sina skruttar... Hehe vad ska man säga? De vet inte ens själva att de är dem som hindrat mig från självmord många gånger. När jag vart så nere att jag tänkt att de har det bättre utan mig, så har jag sett deras ansikte framför mig, plirandes i ögonen och det fina leendet med de underbaraste skrattgropar man kan skåda. Jag SKA aldrig lämna dem. Men jag är så rädd... Att saker och ting ska gå åt fanders ändå.
Nu ska jag iväg och hämta min mobiltelefon som är "lagad", tror jag inte på ett ögonblick att den är... De skickar in den till Nokia, Nokia startar upp den och tänker att den funkar ju GAHHH! Sen får jag den tillbaka i samma skick. Det har hänt tre gånger nu, får se om det blir den fjärde nu.
Ska försöka komma ur morgonrocken, klockan är ändå snart 14:00. Jag tänkte jag ska bygga upp lite hinder idag och se om hästen har lust att hoppa lite. Såvida det inte är för många andra i manegen då.
Bye for now....
Kommentarer
Trackback
