Tur att jag inte öppnade brevlådan förrän idag.
Årets första inlägg, hallelujah... Jag brukar sammanfatta hur jag haft det de senaste året, men det tänker jag inte göra nu i alla fall. Årets början har varit bra, tills idag... Dels har det att göra med att jag måste sitta med mina räkningar som det aldrig går ihop med, plus att jag är sen med dem... Sen så läste jag igenom remissen skolpsykologen skickat till BUP angående min son då.
Det enda som talade emot Aspergers, det var att han hade sen språkutveckling, men så stod det inom parantes att det förekommer inte i andra journaler att han haft problem med språket.. Och det kan man lugnt säga, han var så tjatig som mindre, dagis minns honom också som den mest tjatigaste... Han var som en papegoja, skulle säga efter allt, och sen skulle han ha bekräftelse på att det var rätt... Sa man bara "ja", så fortsatte han att tjata tills man upprepade det man sagt och att han hade uttalat det rätt...
Diagnoserna ADHD och Aspergers är ju preliminära, hon har skrivit att hon vill att en djupare utredning om neuropsykiatriska sjukdomar ska göras av specialister. Det känns skönt.
Men när jag läste om hennes iakttagelser i klassrummet, hur han beter sig socialt... Jag vet ju allt detta, men det känns ändå så svårt att få det svart på vitt. Vissa tester hade hon inte kunnat utföra pga att han inte kan alfabetet. Hans perceptionsförmåga var bra, men arbetsminnet var riktigt dåligt. Det förklarar ju en hel del och hon förklarade även i remissen om hans svårigheter med att inhämta information, och att då göra de här instruktionerna blir ju i det närmaste omöjligt för han då han inte uppfattar vad som händer.
När hon iakttagit honom i klassrummet så hade han för det mesta tittat i bänken, även när fröken pratade. Alla barnen satt två och två och pratade med varandra, utan min grabb då, han satt ensam. Då de skulle hämta klossar för att bygga en sak, så kröp han tvärs över klassrummet och tillbaka medan de andra barnen bara gick.
Det stod ju även om vad jag och pappan pratat om i våran intervju med henne. Och när man läser det på pappret så känns det så hårt när hon skrivit att mamman säger att "det är precis som att han inte förstår det sociala samspelet, hade han varit vuxen så hade jag ju trott att han har social fobi".
Min son, min älskling, min ögonsten, en av de två finaste sakerna som finns i min värld, han jag skulle ge mitt liv för bara han slapp gå till skolan och jämt ha ont i magen. Han är så underbar och snäll på alla sätt och vis, generös... Han frågar jämt om man vill ha, även om han bara har en godis kvar.
Diagnoser förändrar ju ingenting, han är ju densamme även då, det finns egentligen bara positiva saker med det, och det är ju att vi kan hjälpa han på ett bättre sätt. För han förtjänar verkligen ett bra liv. Han förtjänar det bästa!
Det enda som talade emot Aspergers, det var att han hade sen språkutveckling, men så stod det inom parantes att det förekommer inte i andra journaler att han haft problem med språket.. Och det kan man lugnt säga, han var så tjatig som mindre, dagis minns honom också som den mest tjatigaste... Han var som en papegoja, skulle säga efter allt, och sen skulle han ha bekräftelse på att det var rätt... Sa man bara "ja", så fortsatte han att tjata tills man upprepade det man sagt och att han hade uttalat det rätt...
Diagnoserna ADHD och Aspergers är ju preliminära, hon har skrivit att hon vill att en djupare utredning om neuropsykiatriska sjukdomar ska göras av specialister. Det känns skönt.
Men när jag läste om hennes iakttagelser i klassrummet, hur han beter sig socialt... Jag vet ju allt detta, men det känns ändå så svårt att få det svart på vitt. Vissa tester hade hon inte kunnat utföra pga att han inte kan alfabetet. Hans perceptionsförmåga var bra, men arbetsminnet var riktigt dåligt. Det förklarar ju en hel del och hon förklarade även i remissen om hans svårigheter med att inhämta information, och att då göra de här instruktionerna blir ju i det närmaste omöjligt för han då han inte uppfattar vad som händer.
När hon iakttagit honom i klassrummet så hade han för det mesta tittat i bänken, även när fröken pratade. Alla barnen satt två och två och pratade med varandra, utan min grabb då, han satt ensam. Då de skulle hämta klossar för att bygga en sak, så kröp han tvärs över klassrummet och tillbaka medan de andra barnen bara gick.
Det stod ju även om vad jag och pappan pratat om i våran intervju med henne. Och när man läser det på pappret så känns det så hårt när hon skrivit att mamman säger att "det är precis som att han inte förstår det sociala samspelet, hade han varit vuxen så hade jag ju trott att han har social fobi".
Min son, min älskling, min ögonsten, en av de två finaste sakerna som finns i min värld, han jag skulle ge mitt liv för bara han slapp gå till skolan och jämt ha ont i magen. Han är så underbar och snäll på alla sätt och vis, generös... Han frågar jämt om man vill ha, även om han bara har en godis kvar.
Diagnoser förändrar ju ingenting, han är ju densamme även då, det finns egentligen bara positiva saker med det, och det är ju att vi kan hjälpa han på ett bättre sätt. För han förtjänar verkligen ett bra liv. Han förtjänar det bästa!
Kommentarer
Trackback
